torsdag 19 maj 2016

Pågående projekt

Jag tror aldrig att jag har haft så här få projekt på gång samtidigt. (Då räknar jag inte in alla broderilik jag har i en låda som sorgligt nog aldrig verkar bli färdiga) Det handlar mer om brist på tid än om brist på inspiration. Ni skulle se min detta-vill-jag-sticka-sy-och-virka-lista. Men fyra projekt har jag igång. Ganska lagom faktiskt. Det är fyra helt olika projekt.
Till vänster på bilden är det min andra fjärilssjal, virkad i tunt melerat ullgarn från Netto. Den är snart färdig och är perfekt att ha på tåg och buss eftersom man inte riskerar att sticka någon i ögonen med långa stickor.
Den gröna tröjan är i Kampes 2-trådiga och ska få ett mönstrat ok. Just nu är det lite tråkig monoton slätstickning och den är lite varm att hantera, men blir go att sätta tänderna i till hösten igen.
Den senapsgula koftan Siri i återvunnen bomull från Garnstudio är nog favoritstickningen just nu. Oket är klart om ett varv och det är således dags att plocka av för ärmar och börja sticka kroppen. Men ännu återstår några roliga mönstervarv innan slätstickningen tar vid. Den här ska få lite kortare kropp än min förra Siri så att den passar till sommarens klänningar.

Det fjärde projektet är alldeles nytt. Jag började på det igår, men har grunnat på det ett tag. Jag har länge funderat på om man skulle kunna sticka en stola (det band som prästen lägger bakom nacken) och fick det bekräftat häromdagen när jag såg en bild på en stola som en kvinna stickat till sin dotter som skulle prästvigas. Ja, ni vet hur jag funkar vid det här laget. Det var bara att böra rota i garnlagret och rita upp en enkel mönsterskiss. Och nu är jag igång... Den ska bli två meter, men jag har ju två år på mig ^^.
Jag stickar med två olika lingarn, en tråd Kalinka och en tråd vävlin (cottolin?) som jag fått av svärmor, i olika nyanser med stickor 2,5. För att få den att se lite vävd ut (det syns dåligt på bilden) så stickar jag i en teknik som kallas vävstickning och är inte alls så svårt som det låter. Man lägger tråden framför varannan maska som man lyfter och gör detta omlott på alla räta varv. Jag tänker sticka den i fyra olika färgnyanser jämnt fördelade över stolan så den passar alla söndagar utom långfredag som är svart. Tänker fodra den i något fint tyg för att få ett fint fall på den, men det är långt fram i tiden. Men visst vore det roligt att ha en alldeles egen stola som man har gjort själv! Vi får se om jag ror det projetet i hamn.

På tisdag är det deadline för terminens sista uppgift - en liten uppsats som jag skriver om kristologin i det nya handboksförslaget. Så förmodligen blir det inga inlägg här innan dess...

Ha det gott!

Petronella



lördag 7 maj 2016

Funderingar mellan tid och tid

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. (...) Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen." Apg 1:9-11.

Han ska alltså komma tillbaka. På samma sätt som han försvann ska han en dag komma tillbaka. Vi vet inte när, bara att han kommer. Markus är fåordig när han beskriver hur uppstigandet gick till. Därför vet vi inte heller hur det kommer se ut när han kommer tillbaka. Det är inte heller vår sak att veta när. "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige anden kommer över er..." Apg 1:7-8.

Vi är alltså fast i en tid mellan tid och tid. Återuppståndelsens tid och tidens slut. Vi är på väg mot något som vi nästan redan har nått fram till men ändå inte.

Hur förhåller man sig till det? Och vad gör vi av tiden mellan tid och tid?

Paulus och de andra lärjungarna tänkte sig att Jesus stod bakom knuten och väntade. Men det hände inget. Under deras livstid dök han inte upp. Inte under deras avkommor heller, eller deras avkommor. Under 200-talet började man förstå att det kunde ta tid och börjar förklara dröjsmålet teologiskt. Skälet till att tiden dröjer är att Gud vill ge fler människor tid att omvända sig. I varje tid ska vi leva som om det var den sista. Ca hundra år senare finner sig den kristna kyrkan tillrätta i världen och det apokalyptiska budskapet som var viktigt för den tidiga Jesusrörelsen, har nu helt eliminerats. Men vår käre Augustinus återupprättar spänningen mellan "redan" och "ännu inte" på 400-talet. Kyrkan är likt en pilgrim på väg mot sin sanna hemvist. Som sådan måste den leva i väntan och bida sin tid, menade han.

Under 1900-talet, i skuggan av gaskamrar och atombomber, gick tankarna vidare. Kan man tro på en Gud som ger människan mål och mening efter allt som hänt mänskligheten? Är vi närmre den yttersta tiden nu? Vad händer med människans mål och mening om tron på ett gudomligt universum, där Jesus sitter på Guds högra sida, går förlorad? Den ryske författaren Dostojevskij frågade sig ungefär så här: "Om Gud är död, är då allting tillåtet?". Stämmer det? Blir människan utkastad i ett nihilistiskt intet när tiden tar slut?

I torsdags, på Kristi Himmelfärdsdag, var jag på en friluftsgudstjänst mitt ute på det öländska Alvaret, på en plats som i folkmun kallas för Prästgropen. Lövsångaren sjöng ikapp med oss och den ljumma luften doftade viol och gullviva. Vi fick lyssna till texterna och predikan om Jesu himlafärd och lärjungarnas förvirring. De frågar när tiden är inne. Är det nu? Då svarar Jesus att det inte är deras sak att veta vilken tid det är men att de ska vara rustade när tiden kommer.

Är jag rustad? Hur lever jag i tiden mellan tiderna? Förvaltar jag min tid väl?

De låga alvarväxterna som mötte mig på min väg till Prästgropen är genom årtusenden väl rustade. De har anpassat sig efter de förutsättningar som råder på den torra och tunna alven. De har djupgående rötter, ludna blad eller korta stjälkar som står emot vårflod och sommartorka.
Getväppling
Backsippa
Adam eller Eva?
Hur står jag emot torka? Var söker sig mina rötter när det stormar eller gungar under fötterna?

När friluftsgudstjänsten var slut gick vi i samlad trupp till en källa kallad Tor rör-källan. Där sinar aldrig vattnet. Ut ur kalkstensgrunden porlar ett klart friskt källvatten. Året runt. En aldrig sinande källa så vitt jag vet.
För mig blev det en tydlig sinnebild för hur vi ska förhålla oss till tiden. Att leva i tiden "redan" men "ännu inte" handlar om att inte gå och vara rädd för apokalypsen, den slutgiltiga tiden, utan att söka sig till källan för det goda livet. Det handlar inte om att en gång bli straffad för orättfärdigheter utan att få komma hem till en famn som säger "Välkommen!" Det handlar inte om kronologisk tid, utan om en kvalitativ omvandling av den levda tiden vi har fått till oss här på jorden. Det handlar om att lyssna in vårt kall och läsa tecknen på Guds närvaro, både i historien men också i nutiden. Den tid som vi är. Men det är inte alltid så lätt...

För mig finns det många tecken på Guds närvaro i naturen. I naturen blir jag närvarande och kan lyssna in tecknen och på vad som är mitt kall. Att vandra på alvarvägar eller skogsstigar är nödvändigt för mig. För mig finns Gud inte bara i kyrkor och kapell byggda av människohand utan också i hans egna rum. Och de är öppna för alla, dygnet runt och källan är ständigt strömmande med livgivande vatten medan vi väntar...

Petronella

onsdag 4 maj 2016

Ullig belöning

Efter ett mycket glatt besked gav jag mig själv en klapp på axeln och klickade hem åtta ljusblå nystan av Tove från Sandnes garn som är månadens garn hos luftmaskan.se, och alltså till ett förmånligt pris. (Jag köper nästan aldrig garn eller kläder till fullpris)
100% ljusblå ull... Jag tror jag vet vad de ska bli, men det är en hemlis än så länge...

Ha en skön Kristi Himmelfärdshelg!

Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.
                        Jes 61:11

Petronella