söndag 30 augusti 2015

Rom

Jag har varit i Rom i fem dagar med ett stort underbart gäng från Södra Ölands pastorat. Det har varit fantastiskt på så många sätt. Inte bara det att jag fått ta del av denna härliga stad, jag har också fått möjlighet att samtala med kloka, omtänksamma, roliga och snälla människor om allt mellan himmel och jord. Jag har fått dryfta teologiska spörsmål, liturgiska moment i mässan, drömmar och visioner, studier, församling och psalmer. Men också helt vanliga saker som kärlek, sorg, vardagsliv och svett. Ja, för svettats har vi gjort. Rom har visat sig från sin varmare sida under våra stadsvandringar. Tur att det finns så många kyrkor att gå in och svalka sig i ^^.

Jag kommer att presentera resan under sju rubriker. Lika många som Rom har kullar. Dessa kullar verkar alltid uppstå när man är som mest trött i benen.

1. Casa Il Rosario, Rosenkransens hus
Vi bodde på Dominikanersystrarnas gästhem för pilgrimer (och turister) på Goternas gata ett stenkast från Colosseum. Deras hemsida hittar du här. Varje morgon vaknade jag av att systrarna på andra sidan gatan firade mässa med sin präst. Från mitt rumsfönster såg jag deras altare. Underbar start på dagen.
Här hade vi också våra arbetspass på hemmets innergård. Det är inte så dumt att diskutera församlingsbygge under skuggan av ett limeträd.

2. Santa Maria in Trastevere och San Egidio
Det finns gott om kyrkor i Rom. Den första vi besökte var Santa Maria in Trastevere på "andra sidan" Tibern (Tibern heter Tevere på italienska). Den besökte vi efter att ha lyssnat på Erica som jobbade som volontär vid San Egidio, en slags Stadsmission. De arbetade med hemlösa, fattiga och båtflyktingar. Det var oerhört gripande att höra henne berätta om arbetet och om vad de ansåg vara evangelium, nämligen att möta och se alla människor som jämlikar och med värdighet. Vid halv nio på kvällen var vi sedan med i kyrkan på den Vesper som hölls där. Trots att jag inte kan italienska så förstod jag en hel del och kunde sjunga med i Kyrie Eleison.
3. Sevärdheter
Trots att Rom är en väldigt stor stad upplevde jag den inte så. Sevärdheterna ligger inte långt från varandra och till fots tog vi oss runt till de mest berömda sevärdheterna.

Monumentet Il Vittoriano vid Piazza Venezia
Pantheon
Takfönstret i Pantheons gigantiska kupol
Torgkonst på Piazza Navona
Piazza Navona
Piazza Navona är det torg som ligger på den plats där kejsar Domitianus uppförde en arena för friidrott- och galopptävlingar. Dessa var i bruk ända till medeltiden. I mitten av torget finns Berninis De fyra flodernas fontän. Det finns många piazzor i Rom, men det här barocktorget är nog det vackraste om du frågar mig. Jag stod länge och beundrade skulpturerna i fontänen.
Spanska trappan
Via ett antal broar kan man ta sig över floden Tibern som rinner genom Rom. Det här är en av dem. I bakgrunden syns Castel Sant´Angelo.
Ponto Vittorio Emanuele II
Det var varmt, ca 30 grader varje dag, och det gäller att hålla koll på vätskenivån i kroppen. Det är inget problem i Rom. Via de gamla akvedukterna från romartiden rann det ständigt friskt vatten ner från bergen och ut i drickfontäner och kranar. Ett väldigt friskt och gott vatten av högsta kvalitet. Solhatt och sköna skor var också av högsta prioritet.
4. Fornminnen
Överallt i staden dyker de upp, minnen från fornstora dar. Man slutade aldrig att imponeras av storlek, symmetri och elegans. Och att de finns kvar.

Colosseum är väl ett av de mest kända ställena i Rom som också ofta får stå som symbol för staden. Denna gigantiska koloss som  imponerar på oss alla. Dess rätta namn är Den Flaviska Amfiteatern och är Romarrikets största arena. Den invigdes år 80 av kejsar Titus och det tog endast åtta år att bygga den.

Inne i Colosseum fanns det plats för 50 000 åskådare som kunde titta på gladiatorspel och vilda djurkamper. Åtskilliga kristna fick sätta livet till här inne.

5. Audiens hos Påven och Peterskyrkan
På onsdagar håller Påven audiens och visar sig ute på Petersplatsen. Han åker runt i sin lilla bil bland folket och välsignar sedan alla som kommit från sin stol under baldakinen. Nu är jag inte katolik, men jag drogs ändå med i den stämning som infann sig hos folkmassorna när han kom förbi. Jag stod framme vid ett kravallstaket och höll på att bli helt intryckt av katoliker som pressade på bakifrån och som ville få en skymt av Fransiscus, eller ännu hellre bli vidrörd. Många lyfte upp sina barn och ibland stannade han till och pussade på dem. Vakterna stannade den påvliga bilen precis framför mig och jag lyckades fånga denne liberale Papa på bild. Det såg ut som om han hade en bra dag på jobbet.

På Petersplatsen i min nysydda klänning
Några dagar efter audiensen tog jag och en väninna tunnelbanan tillbaka till Vatikanen för att gå in i Peterskyrkan. Målet var att se Den Heliga Petronillas grav och altare. Det var lättare sagt än gjort, för altaret visade sig befinna sig bakom två avspärrningar. Men vi lyckades få en vakt att öppna bara för oss och på bilden nedan står jag framför hennes grav och altare, vars målning föreställer hennes begravning. Det sägs att hon var Petrus dotter och att hon var så vacker att han låste in henne i ett torn för att inte hedningar skulle komma och ta henne eller fria till henne. Då hungerstrejkade Petronilla och dog till slut av svält. Sedan blev hon begraven i en av katakomberna bland andra kristna och fick senare en basilika uppkallad efter sig. (Mer om det nedan). Senare blev hennes kvarlevor flyttade till Peterskyrkan och placerades under altaret. Vad som ligger till grund för hennes helgonförklaring är jag inte helt säker på, men hennes plats är längst fram till höger i kyrkan. Lite festligt är att hon ligger bredvid den helige Mikael. (Det heter min man) Det syns dåligt på bilden, men hela framsidan av altaret är prytt av en fantastisk mosaik. 
När vi hade tittat färdigt blev vi utsläppta bland de övriga besökarna igen. Vi tackade så mycket för visningen och lade några euros i kollektkistan.

Högaltaret med baldakinen över Petrus grav
Drottning Kristina av Sveriges grav
Schweizergardet bär uniformer i Michelangelos design.

6. Kyrkor
Rom är fullt av kyrkor. Vart du än vänder näsan ser du ett kors på något tak. Jag har redan nämnt två av dem. Santa Maria in Trastevere och Peterskyrkan. Här är ett urval av dem vi var inne i.
Takmålningen i Sant´Ignazio av Andrea Pozzo
Pauluskyrkan (San Paolo Fuori le Mura)
Någon kilometer utanför stadsmurarna ligger San Paolo Fuori le Mura (Pauluskyrkan). Det är Roms största kyrka efter Peterskyrkan och där finns bland annat Paulus grav. Som så många andra kyrkor är den från 300-talet. Ovanför de 86 marmorkolonnerna sitter mosaikmedaljonger föreställande alla påvar från aposteln Petrus och framåt.
Imponerande mosaik i Pauluskyrkans takkupol

Framför den gigantiska Petrusstatyn i Pauluskyrkan
På kullen Esquilinien ligger basilikan Santa Maria Maggiore. Efter ett mirakulöst snöfall i augusti 352 lät påven Liberius uppföra en kyrka på platsen. År 431 byggde man så en Maria-kyrka på samma plats. Varje år firar man snömiraklet den 5 augusti med blomblad som faller ned som snö över mässdeltagarna.
I kyrkan som är rik på mosaik från 400-talet ligger mästaren Bernini begravd tillsammans med några påvar.


7. Domitillas katakomber och S. Petronillas basilka
De underjordiska katakomberna (där det var fotoförbud) var gravplatser där kristna begravde sina anhöriga. Där firade man också gudstjänster och mässor och besökte sina anhörigas gravar. Däremot var det inte gömställen som man ibland felaktigt får höra. Judarna började gräva ut gångar under marken med nischer för gravar. De första kristna begravdes i judiska katakomber. På 150-talet fick de kristna egna gravplatser som man använde i ca 300 år. På 400-talet började skicket att begrava anhöriga under kyrkornas golv.
Domitillas katakomber upptäcktes av en arkeolog på 1500-talet och efter det har många av gravarna plundrats. I det fyra våningar djupa systemet av gångar finns 150 000 gravar. När en våning var full grävde man sig neråt och på andra våningen är det ca 14 km gångar. Ju längre ner man kommer, ju färre gravar finns det. Ca 2000 gravar är intakta. Nere i katakomberna finns det målningar från 300-talet som berättar för oss om hur den tidiga kristna kyrkan föreställde sig bland annat den sista måltiden. Då avbildades Jesus utan skägg som en ogift man.
Under markplanet finns en liten kyrka, en treskeppig kyrka där man nu har lyft upp en del av de marmor- och lerskivor som täckte gravarnas hål, och satt upp på väggarna i kyrkan. På dessa finns inskriptioner och bilder som gjorde att man hittade till sin anhörigs grav. Symbolerna är ofta en herde, ett musselskal eller en fisk. Först på 300-talet kom kristusmonogrammet och sedan korset. För oss är korset en symbol för uppståndelse, men för de första kristna var det ett tortyrredskap förknippat med avrättning.


Katakomberna är inget för den klaustrofobiske. Vi hade en guide och elektriska lampor. De första kristna hade bara små oljelampor de fyllde med olivolja som brann i ca 2 timmar. Fast å andra sidan var döden inget som skrämde dem. I den underjordiska S Petronillas basilika firade vi mässa tillsammans och det är faktiskt det starkaste intrycket jag bär med mig från Romresan. Att inta nattvarden där man firat mässa i 1700 år var otroligt häftigt och jag blev en del av historien. Jag blev en del av ett sammanhang och begreppet "världsvida kyrkan" blev oerhört konkret för mig där och då.

Ett stort tack till alla som var med på resan! Ni är alla fantastiska!

Arrivederla!

Petronella

torsdag 20 augusti 2015

En riktig Ölandskofta

Jag har stickat en kofta. Utan mönster. Det märks, men jag är jättenöjd ändå.
Det är en enkel modell, stickad uppifrån och ner så att man kan prova efterhand, i dubbelt lingarn på stickor 4.

Det som känns extra kul är att den är stickad i garnerna Kalinka från Karin Öberg, färg Cikoria (225 g), och Linea från Ullcentrum, färg Cornflower (ca 100g). 

Bägge garnföretagen är verksamma på Öland och arbetar med naturliga material. Bägge drivs av starka kvinnor. Dessutom är de bägge blommorna två av mina favoriter. Just nu pryds alla vägrenarna av cikoria och trots att jag vet att vi borde tänka på säkerheten och slå dikesrenarna är jag så glad att de står där och lapar augustisol när jag cyklar förbi dem. 

Lin är ju ett material som kan dra sig och hänga ut sig lite så jag har sytt i knappband innanför knappkanterna.
Jag hittade det här bandet i Mörbylånga häromdagen när vi turistade på vår egen ö i ett café som också hade en liten butiksdel. Ölands Söderbönor café och butik heter det och kan starkt rekommenderas.

Koftan känns bra och den kommer passa till både byxor och klänningar och jag tycker att jag fick till en passform som passar mig. Jag testade att använda självutlösaren då det inte fanns någon hemma idag, det var inte det lättaste...
... men ni ser ju att den passar. Och den kommer bli mjukare och mjukare ju mer jag använder den.

Jag är dock inte nöjd med knapparna, men tills jag hittar några som är lite större så får jag ha dessa helt enkelt.

På måndag reser jag till Rom i fem dagar och jag har sytt en ny klänning enkom för detta tillfälle. Men det får bli ett annat blogg-inlägg.

Ha det gott!

Petronella

torsdag 30 juli 2015

Var sak har sin tid


I flera år har den legat färdig. Den var jätterolig att brodera och jag älskar färgerna i kurbitsmotivet. Men så var det det där med fållningen... Varför ska det vara så svårt att komma igång och fålla färdiga handarbeten?
Jag tror att det har att göra med slutresultatet. Det är inte det att jag inte gillar att sy för hand. Jag är rädd att slutresultatet inte ska bli så som jag har tänkt mig, att hörnen inte ska bli snygga eller att fållen ska vrida sig. Det som är lite svårt skjuter man gärna upp. Även i livet.

Ibland när man sätter igång med saker så känns det så rätt. Så visar det sig att det är något annat man måste prioritera en stund och man får lägga det där svåra eller roliga åt sidan. Men så rätt var det är så blir det ett nytt tillfälle och lusten smyger på igen och när man ser på allting i backspegeln så förstår man att det var just nu det var rätt tillfälle. Man kanske har fått nya kunskaper eller erfarenheter man kan använda.

Precis så är det med min kallelse. Jag har nog vetat hela livet att jag hör hemma i kyrkan som en tjänare, men det var först nu som tiden var inne att ta tag i kallelsen. Nu förstår jag varför Gud har "värmt upp mig" i 26 år och låtit mig tänka i omgångar sedan jag var i 14-årsåldern. Jag har behövt den tiden till annat. Tid att leva, tänka, lära mig saker, mogna, uppleva svåra och roliga saker och bilda familj. Förlora människor jag älskat men också lära känna nya människor som nu finns till för mig. Gud har väntat på mig och snart är det dags att börja på fållen...


Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren 3:1-8

Petronella