söndag 30 januari 2011

Denna dag för 444 år sedan...

Den 30 januari 1567 var Erik XIV på dåligt humör. Förvirrad av sinnesjukdom och melankoli vistades han på Svartsjö slott utanför Stockholm för att om möjligt få lugn och ro, men bidrog mest själv till att skapa oro, sorg och förstämning. Så står det att läsa i Eneroths "Furstar, fröknar och riddersmän". Nåväl, just denna dag skulle domstolen sammanträda på Svartsjö slott där den huvudsjuke kungen vistades. Sju fogdar från Salbergets gruva stod åtalade och denna dag var inte oddsen på deras sida eftersom kungen visat en synnerligen usel dagsform. Domstolen, "Wi fattige män aff Konungens nämnd", hade haft mycket att stå i, och nu var det alltså fogdarnas tur. Kungen och hans "fattige män" skapade gråt och bedrövelse genom att avkunna hårda domar och inte blev stämningen gladare denna dag då samtliga sju fogdar dömdes till döden för slarv med virkestransporter. Ja, allt var inte bättre förr...

Säga vad man vill om Erik XIV, men stilig var han. Smärt och modemedveten. Inte kan man klandra honom för de stränga domarna heller. Son till Gustav Vasa, en smärre sinnessjukdom och till det dåtidens fursteideal. Han gjorde säkert så gott han kunde, det får man tro.

Igår var vi på kalas, maken och jag och som vanligt hade jag ju "inget att ta på mig" :) Då får man vara tacksam för ens händiga och påhittiga sida. En ny pärlstickad ring och en virkad blomma på en broschnål i matchande färger gjorde susen på den gamla outfiten. Tänk vad lite accessoirer kan göra för humöret!

pärlstickad ring...

...och virkad brosch.
Det var ett väldigt trevligt kalas och vi är allt lite gästabudströtta idag. Dessutom har Anna besvärats av kliande vattenkoppor i natt så sömnen blev bristfällig. Men det kommer fler nätter och innan vi till vila går ikväll ska jag fortsätta med presenten till min systers lilla barnbarn. (Gammelmoster blir jag och inte faster som jag skrev häromdagen). Vi längtar alla efter den lilla varelsen.  Den natt då Erik XIV föddes (13 december 1533) visade sig svåra och onda tecken på himlen och en astrolog spådde strax före drottningens nedkomst att föddes han i denna timmen "bleve han Eder och hela Sveriges rike till ett sorgebarn". Några sådana tecken får vi inte hoppas på om några veckor. Det enda tecken den här nedkomsten behöver bry sig om är klartecken från mig att "nu är presenten färdig!"

Ha det gott i söndagsskymningen!

Petronella

fredag 28 januari 2011

Bokköp och vattenkoppor

Jaha, så har det då hänt. Vi borde ha fattat redan i början på veckan när febern satte klorna i dottern eftersom denna farsot har gått laget runt på dagis. Men i morse var hon piggare än Duracellkaninen och gick så glatt till dagis. Vi trodde faran var över och anade ingenting...

Medan vi intog middagen ikväll spillde Anna mjölk på tröjan och gick och bytte. Hon tog då på sig en t-shirt och det var då familjen gjorde den stora upptäckten. På armen hade små röda prickar uppträtt och hon visade "ett kli" på magen. Som den lugna, trygga, stabila moder jag är började jag kroppsvisiteringen. Än så länge verkar ansiktet vara skonat, endast en liten kopp har uppenbarat sig under ena ögat. Nåväl, man har ju varit med förr, så middagen fortsatte som inget hänt. Men Anna fattade snabbt att det här kan man dra nytta av, så ynkligheten visade sig efter ett tag och det gick inte att varken äta eller plocka undan disken eller nånting. Men glass gick ner, konstigt nog, och chips.

Den delikata middagen, kyckling i lergryta, föregicks tidigare idag av ett besök i bokhandeln. Jag var där för att köpa en present och hittade en bok till mig själv. Ken Follets nya bok, del 1 i en blivand trilogi, "Giganternas fall". Den verkar väldigt bra, en historisk roman där man får följa ett antal familjer under 1900-talet. Dessutom utlovas på baksidan, spänning och kärlek :)

Medan kycklingen var i ugnen satt Jesper och jag (mest Jesper) och skissade på en liten Petronella, ett alter ego till mig som jag kan virka. Det är dags nu. Dessutom satt jag i bilen hem idag och klurade på någonting att virka till en bebis, jag ska nämligen bli gammelfaster :) Det finns en del ogjorda idéer i min skissbok också, härligt!


Skiss och bok
Som ni förstår så kommer jag inte ha tid med några hushållssysslor över huvud taget. Ny 800-sidig bok och (minst) två nya virkprojekt. Dessutom ska vi roa en fyra-åring i karantän.

På återseende!

Petronella



tisdag 25 januari 2011

Mormor Stinas syskrin

Idag yrde snön när jag körde hem från jobbet. "Inte igen!" tänkte jag. Nåväl, hem kom jag till slut och klockan var mycket. Jag var ganska trött och hade egentligen inte lust med någonting (vanligt tisdagsfenomen). Anna lade sig tidigt, är lite krasslig, och somnade snabbt, tonåringarna kröp in i sina vrår och maken satt snällt och tittade på handbollsmatchen som just börjat. Då öppnade jag mormors syskrin...

Mormor hade alltid syskrinet i köket och ovanpå låg Allers, tidningsartiklar, post och påbörjade handarbeten i en härligt salig röra (?) som man inte rotade i. Vid speciella tillfällen öppnade mormor locket och berättade om den gången då hon fått skrinet i förlovningsgåva av morfar julen 1945.

När varken mormor eller morfar fanns kvar skulle deras hem delas upp mellan barn och barnbarn. Det fanns egentligen bara en sak som betydde något för mig och det var just syskrinet. Så många handarbetsminnen från barndomen satt fastetsade i det där skrinet. Det blev jag som fick förvalta skrinet och andäktigt öppnade jag locket när skrinet hade flyttat hem till mig. Ensam satt jag och tittade på den vackra målningen på lockets insida och försökte ta in den glädje mormor måste ha känt när hon fick skrinet. Vilken kärleksgåva!



Lockets insida "Stina julen 1945"
Jag rensade på köksbordet och började försiktigt med att lyfta på locket. Längst upp var små lådfack. Där fanns allt möjligt smått. Tryckknappar, trådrullar, cigarillaskar med knappnålar och synålar (noga uppmärkta), snörstumpar, fingerborgar och en liten sax. En skatt!


Sedan lyfte jag upp lådfacken och började arbeta mig neråt i skrinet. Ju längre ner jag kom ju äldre blev mönstren. Där fanns mönster från 1945 och framåt, ända fram till 2004. Tröjmönster urklippta ur en Allers. Bland de sparade mönstren fanns julbonaden i köket, virkade dukar jag kände igen, tavlor och underbara mönster till stickade vantar och sockor från 50-talet med små notationer i marginalen. Krokiga stickor och de finaste virknålar samsades med mönster, märkböcker, halvfärdiga handarbeten och knypplade spetsar. Än en gång, vilken skatt! Jag rullade upp de vackra knypplade spetsarna, någon gång ska jag göra något fint av dem. Och den vackra gröna vårduken ska jag absolut sy färdigt.


Allra längst ner fanns det vackraste skyddspapper i grönt och rosa. Motivet är som gjort för ett syskrin, färdigt att överföras till en vacker korsstygnskudde eller linneservetter.


Tagen av allt det vackra glömde jag nästan att det var en liten låda längst ner på framsidan. I den var det mest broderigarn, trådrullar av alla de slag och tunna virkgarner.


(Hi hi... mumien har jag lagt dit, det är ett pennskrin från British Museum i London, perfekt till strumpstickor.)

Jag organiserade upp innehållet litegrand och har sedan sakta gjort skrinet till mitt. Nu finns det även amigurumimönster och konstiga små brads och annat som kan vara bra att ha när man sitter i TV-rummet och pysslar. Det är nämligen där syskrinet står och det är mest där jag sitter och pysslar. TV-rumsbordet är ofta belamrat med garner och annat. För vem kan titta på TV utan att ha något i händerna???

Det gick inte så bra för svenskarna i handbollen i kväll, men vad gör väl det? Imorgon är en ny dag, en ny kväll att pyssla på :)

Kram Petronella

söndag 23 januari 2011

Gösta

Jag får ofta idéer till olika amigurumis. Det kan vara när jag läser en bok, ser en fin servett, tittar på TV, går på djurparken eller stan, ja, när som helst. Då vill det till att snabbt klottra ner några tankar eller huvuddrag på ett papper så idén inte glöms bort i mitt något tankspridda huvud. Är jag hemma så har jag en liten anteckningsbok som jag skissar i. I den skriver jag också hur jag gör under tiden jag virkar ifall jag blir nöjd och vill göra om figuren, eller som i fallet med den konstiga hunden, när jag måste virka om en viss kroppsdel tre gånger innan den blir bra.

Gösta är en ide´som blivit till verklighet. Och verkliga blir de. I samma ögonblick som man är klar (ofta är ögonen det sista jag gör) blir ´gurumisen verklig och ger sig själv ett namn. Den här underbara varelsen döpte sig själv till ...

... Gösta Nikodemus Spallén
Gösta är en avlägsen släkting till både Yeti och Oswald. Yeti har han aldrig träffat eftersom han bor så långt bort i bergen. Oswald däremot är en mycket god vän til Gösta. När Gösta känner sig missförstådd, det gör han ofta, är Oswald den som tröstar.
Gösta tycker om practical jokes, trädgårdsarbete och att klä ut sig. Det var bland det första han gjorde idag. Vi hörde hur han stod och imiterade Evert Taube i Annas rum.


Samborombon en liten by förutan gata...
 Grannarna kom in och fikade tidigare idag. Anna och jag hade nämligen bakat bullar. När jag skulle ta fram koppar så stod han där i skåpet.

Ta daaa!

Jag blev ganska överraskad och blev faktiskt lite rädd eftersom jag är ganska lättskrämd. Jag minns inte riktigt, men jag tror jag skrek lite... Gösta skrattade så han kiknade och ramlade omkull där inne bland kopparna.


Gösta kiknar av skratt och belåtenhet
När vi hade fikat klart och tittat på skidskytte upptäckte jag en gråbrun liten varelse ute bland kryddväxterna. Jag hade mina aningar om vem det var och gick ut. Och där stod han och skottade snö. Frenetiskt. Han hade tagit på sig ett par halmtofflor som tur var. Jag försökte förklara att våren kommer när den kommer, det hjälper inte att skotta bort snön. Men han längtade efter grönska och doftande timjan, sade han.

Gösta skottar.
 
Gösta vid den vintertrötta timjanbusken.
Efter en stund gav jag upp och gick in. Han fick väl stå där ute i snön då. Men det tog inte lång stund innan vi hörde ett litet knackande på ytterdörren.


Nu står han och värmer sig under en lampa och längtar efter våren. Och vem gör inte det? Vintern känns evighetslång redan. Och vi har inte lämnat januari månad ännu. Men det är bara att hålla ut. Fördelen med vintern är att man kan sitta inne och läsa eller pyssla utan att behöva skylla på något.

Vilket vinteride du än befinner dig i så önskar jag och Gösta dig en bra kommande vecka!

Petronella

lördag 22 januari 2011

Lilla blomsterflickan Tina

Här kommer en liten tjej (eller kille) som man kan göra lite snabbt och ge bort istället för en blomma. Variationsmöjligheter i det oändliga. Virka en liten hatt eller ge henne hår, virka fyra stycken i olika färger och gör en fin vårmobil, lägg en bjällra inuti och, vips, så har du en skallra. Bara din egen fantasi sätter gränser. Lycka till!


Mönster "Tina"

Huvud
Varv 1: 6 fm i en magisk ring. (6)
varv 2: [2i1] x6 (12)
varv 3: [1 fm, 2i1]x6 (18)
varv 4: [2 fm, 2i1] x6 (24)
varv 5: [3 fm, 2i1] x6 (30)
varv 6-8: 3 enkla varv (30)
varv 9: [3 fm, 2->1] x6 (24)
varv 10: [2 fm, 2->1] x6 (18)
varv 11: [1 fm, 2->1] x6 (12)

Avsluta med en sm och fäst trådarna. Stoppa huvudet.

Kropp
varv 1: 6 fm i magisk ring (6)
varv 2: [2i1] x6 (12)
varv 3: [1 fm, 2i1] x6 (18)
varv 4: [2 fm, 2i1] x6 (24)
varv 5: 1 enkelt varv i ymb (24)
varv 6: 1 enkelt varv (24)
varv 7: [2 fm, 2->1] x6(18)
varv 8-9: 2 enkla varv (18)
varv 10: [1 fm, 2->1] x6 (12)
varv 11-12: 2 enkla varv (12)
varv 13: 2i1, 11 fm (13)
varv 14 (krage): [hoppa över 1 m, 3 st i samma m, 1 lm, 1 sm i imb på fg st, 3 st i samma m som fg st, hoppa över 1 m, 1 sm] varvet ut.

"Bladkant/kjolkant"
Den virkar du i de inre maskbågarna från varv 5. Vänd kroppen upp och ner när du virkar så får du rätt sida upp av bladen sedan.
Virka lika som varv 14 på kroppen: [hoppa över 1 m, 3 st i samma m, 1 lm, 1 sm i imb på fg st, 3 st i samma m som fg st, hoppa över 1 m, 1 sm] varvet ut.

Fäst och spara ca 20 cm av tråden uppe vid kragen. Stoppa kroppen.

Montera ihop (sy ihop huvud och kropp), limma eller sy fast ögon och dekorera efter behag. Om ett väldigt litet barn skall ha dockan så tänk på att sätta dit barnsäkra ögon eller brodera dem.

Lycka till!

Petronella

onsdag 19 januari 2011

Den konstiga hunden

Idag har varit en väldigt tankekreativ dag.

På förmiddagen var jag med en klass i Borgholm och träffade författaren och illustratören Johan Unenge för andra gången. Eleverna har varit med i ett läsprojekt kallat "Läsfåk" och till idag hade eleverna fått pröva på hur svårt det är att rita serier och Johan gav dem respons och feedback på deras serier. Det var otroligt inspirerande för både eleverna och oss lärare.
Vi fick lite fika där och bredvid assietterna låg jättefina servetter som jag gick igång på, så jag sparade en och tog med den hem. Ett av färgfälten skulle passa som färgkombination och mönster på en liten amigurumi eller en söt vårduk... vi får se vad det blir.

När jag kom hem visade det sig att Den konstiga hunden hade fått ögon och börjat bekanta sig med omgivningarna. Han blev ju äntligen färdig i går kväll. Jesper hade förevigat hans trevande försök att bekanta sig med sitt nya hem.


Den första han träffade på var Oswald. De var lite blyga i början, men det lossnade efter en stund.



Amazon vaktade oförtrutet huset och vägrade lämna sin post, men Den konstiga Hunden lyckades i alla fall få henne att växla några ord med honom.
- Har du något telefonnummer? frågade han, men Amazon bara fnös och rättade till bikinin. Komma här och komma!
Äh, tänkte Hunden och vandrade vidare, hon mjuknar nog så småningom.



Ojdå! Zombien har lämnat kontoret! Passa dig Hund!



Bakom dig!



Bu!!
Zombien var visst inte så tuff som han verkar. Go Hunden, go!




Zombien tog reträtt bakom en blomkruka och transfererade sig sedan tillbaka till kontoret, enligt säker källa. Den konstiga Hunden kissade in sitt revir och kunde pusta ut.


- Nämen! Där är ju jag!
Den konstiga Hunden verkade förvånad och förvirrad över att se sig själv. Efter en stund gick det över i stolthet och han ropade på Jesper.
- Jag vet, sa Jesper. Det är jag som har skapat dig från början. Fast egentligen är du jag, eller, inte direkt jag, men någon som jag. Du lever ett parallellt liv på min blog. Sen har mamma virkat dig utifrån mina bilder.
- Hmm...
Det blev mycket att ta in för Hunden, men efter en stund log han nöjt och kände att det var en bra värld han hamnat i. Och Oswald hade ju faktiskt lovat att bjuda honom på fika...



- Hej då! säger Hunden.

Och det säger jag också. Ha det bra och glöm inte att hela världen är full av vackra saker. Det gäller bara att titta ordentligt :)

Kram Petronella

söndag 16 januari 2011

Amigurumis

Precis som min mormor så läser jag regelbundet veckotidningen Allers, är litegrand uppväxt med den. I augusti 2008 läste jag en artikel om en tjej, Mia Bengtsson, som höll på med amigurumis. I artikeln fanns också ett mönster till en liten blå minigris som jag blev jättesugen på att göra eftersom grisar (och änglar) ligger mig varmt om hjärtat. Jag gick in på Mias hemsida och hittade då hennes blog som jag har följt sedan dess. http://www.booip.blogspot.com/
Det blev inte någon amigurumi just då, men några månader senare köpte jag en bok "Virka läskigt söta figurer" av Christen Haden. Hon utgår från ett ganska klassiskt grundmönster som hon har skapat små monster av. Och vips hade jag gjort min första amigurumi (som för övrigt betyder "liten virkad docka" på japanska)!

Cthulhu. Galet söt!
 Cthulhu är ett gudalikt, gigantiskt monster i H. P. Lovecrafts skräcknovell Cthulhu.

Eftersom det bor en zombievän här hemma så virkade jag en kontorszombie till honom. En lieman flyttade in i ett annat rum. Dessa små går ganska fort att virka, det är detaljerna som tar tid. Dessa första ´gurumisar fick handgjorda ögon och redskap av cernitlera.

Kontorszombie, Djävul och Liemannen. Horror trio!!!
Men min favorit ur Hadens samling är ändå en liten Amazon. Vi fick direkt kontakt med varandra och hon står stadigt på en hylla i hallen och vaktar huset. Inbrottslarm i all ära, men ingen obehörig kommer förbi min amazon. 
Amazon. Ge henne en anledning!
Ja, sedan följde fler läsligt söta figurer. De finns lite överallt i huset. Jag har en lite creepy, men söt, präst på mitt skrivbord. Han står där och viger ett skelettbrudpar :)

Jag ville utvecklas i mitt gurumande, så jag lånade böcker på biblioteket, bl.a. Mia Bengtssons böcker och en bok som heter Tasty Crochet. I den finns det virkad mat och andra godsaker. Jag virkade Mias prinsesstårta och fick med mig familjens yngsta medlem i mitt skapande. Innan jag visste ordet av hade hon en hel korg full med smaskigheter till sitt lilla kök.


Ilon och korgen med smaskigheter.
En figur/amigurumi som har blivit väldigt populär här hemma och bland andra är en grön filur som fick namnet Philip. Han fick senare också en rosa kamrat som dottern döpte till Linna. Hon leker med dem varje dag och de är verkligen söta. Tack Mia för det mönstret!!


Linna i gröngräset

Philip
Men det roligaste av allt är ändå att hitta på egna amigurumis. När de är färdiga har man svårt att skiljas från dem och de blir ens vänner. Oswald och Ronald är två sådana kamrater.

Många kamrater bor nu någon annanstans, men de som ännu inte har flyttat ville jag samla på en enda bild. Det var inte det lättaste... Miranda började tjura och undrade varför hon skulle stå mellan benen på Linna. Zombien började jaga hunden Chico och skulle äta upp fröken kanin, som jag då fick placera i Philips knä. Oswald förstod inte alls varför hans lunch hade blivit avbruten och Super Mario hade bråttom till firman. Han hade bara en halvtimmes lunch, sade han. Värst var det med Liemannen, han ville inte vara med över huvud taget eftersom han helst jobbar nattetid. Tillslut blev det en bild, men då såg jag att Ronald hade gjort kaninöron över Ilons huvud. Gaahhh!!


Nu är de tillbaka på sina platser runt om i huset. Jag hann knappt vända ryggen till förrän de var spridda i gömslen och vrår och Oswald, Ilon, herr Mus och Ronald  fortsatte sin lunch.


- Ska ni äta allt det där? frågade jag.
Ilon försökte se oskyldig ut och Oswald försökte gömma sin kaka.
- Nej, inte alls, sa Ronald (som verkar trivas i sin prickiga klänning). Vi tar varsin!
Jag suckade tungt och lämnade dem där och började dona med annat.

Ja, så kan det te sig om man har huset fullt med virkade kamrater. Och fler lär det bli. Jespers hund är nästan klar...

Feminarum acu pingentum!

Petronella

P.S Surfa runt på det stora internetet. Där finns massor av inspiration och gratis mönster. Se mina länktips! D.S

lördag 15 januari 2011

"Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång de tätt följas åt."

Idag är en dag då kroppen minns. Glädje, oro, ångest och fruktansvärd sorg och smärta. En smärta som är svår att förklara och som fortfarande gör sig påmind en dag som denna. Det spelar ingen roll hur bra man har det, sorgen sitter som ett klistermärke i mitt hjärtas kamrar. I skrivande stund slår hjärtat tungt och hårt och jag känner pulsen och hjärtslagen utanpå kroppen. En älskad person är för alltid borta. Trots att det nu är sju år sedan, kan jag i minnet återberätta vad som hände minut för minut den där dagen och natten när mina söner förlorade sin far, två föräldrar sin son och fem personer en bror. Lägg därtill många som förlorade en mycket god vän och kamrat.

Jag är övertygad om att han vakar över oss.

Min situation är inte på något sätt unik, men sorg kan visa sig på så många olika sätt, och den här dagen vill jag bara vara och minnas, tända ett ljus, läsa trösterika ord och vara tacksam. För visst har vi alla saker att vara tacksamma över. Friska barn, mat på bordet, en ny man att älska, ett arbete, tak över huvudet, föräldrar och vänner...

Denna dag vill jag uppmana er som läser denna blog att göra tre saker:
  • Tala om för dem du äskar att du gör det minst en gång!
  • Tala tyst om för dig själv tre saker som du är tcksam över.
  • Ge någon eller några du tycker om en kram!
Här hemma kommer vi att hålla ljuset brinnande hela dagen och vara tacksamma, men också minnas.


Tänd ett ljus och låt det brinna,
låt aldrig hoppet försvinna.
Det är mörkt nu,
men det blir ljusare igen...

Kram Petronella

torsdag 13 januari 2011

Tjugonde dag Knut och Ronalds jul

Förutom att Anna haft julgransraskning på dagis har denna dag gått mig tämligen omärkt förbi eftersom julen raskades ut under föregående helg. Ännu har jag inte hittat någon dammig liten tomte som ofrivilligt glömdes bort i raskandet. Det har med andra ord varit en ganska vanlig januaridag. Trodde jag. Men medan jag satt och tittade på när Anna badade dök Oswald upp och sa att Ronald var ledsen och hängig.
-Jaså, varför det? sa jag.
-Du vet väl vilken dag det är?
Jo, det visste jag ju och när jag tänkt efter en stund gick det upp ett ljus. Aha! Ronalds årliga julångest. Vi pratade en stund, Ronald och jag, och han blev genast mycket piggare när jag lovade att publicera några bilder på honom. Så, här kommer de nu - Ronalds julbilder!


Eftersom Ronald älskar papper och paketsnören så ville han gärna hjälpa till när julklapparna skulle slås in. Och vem säger inte nej till lite hjälp i juletider? Ibland blev han lite väl hjälpsam, men det hjälpte inte att säga till honom. Han verkade inte höra med det örat...


Han var verkligen i sitt esse den här dagen. Han lyckades trassla till det mesta :)


Ronald Lucidor Julin
När jag äntligen fick loss honom från papper och paketer försvann han. Jag hittade honom hos Nisse under granen. För precis lika mycket som han gillar blanka snören, gillar han blanka julgranskulor.






Jag undrar vad han tänker på när han sitter där. Förmodligen ingenting. Vill inte fråga heller.

Så här långt var allt frid och fröjd. Värre var det när vi skulle packa ner julpyntet. Likt en trädkramare på 70-talet hängde han sig fast vid en av adventsljusstakarna.



Han lugnade egentligen inte ner sig förrän han fick höra att Moster hade förbjudit mig att låta honom gå i sommaride. Men då, å andra sidan fick han ju för sig att han skulle koka kroppkakor på trettondagen. Och det vet vi ju hur det gick med det. Det går ju inte riva potatis med tumvantar :)

Senast jag såg honom var han iklädd en rosaprickig dockklänning och satt och lekte med Philip och Linna i Annas rum. Jag tror de åt prinsesstårta.

Ha det gott i raskandet!

Petronella




onsdag 12 januari 2011

Jespers hund

Igår när jag kom hem från jobbet var jag trött och hungrig och hade två långa arbetsdagar i kroppen. Hade inte lust med någonting egentligen. Efter att jag ätit av Jespers delikata middag kom vi att språka om mina amigurumis - jag hade nämligen just färdigställt en liten chihuahua - en jättesöt liten hund från Mia Bengtssons andra bok om amigurumis. Nåväl, Jesper visade mig en skiss som han hade gjort på sin hund, "Den konstiga hunden", och frågade så där snällt som bara han kan göra om jag ville virka den åt honom.


Jespers underbara skiss


Vi tittade på skissen och diskuterade geometriska figurer och design och garnkvaliteter. Så långt var han med mig. Efter ett tag började jag prata om varv, halvstolpar och popkornmaskor och då fick han ett frånvarande uttyck i blicken och tittade konstigt på mig. Då insåg jag att han hade gjort sitt, nu var det upp till mig och gissa om jag var laddad? Jag kunde inte vänta utan rusade upp och började rota i mitt garnförråd. Jesper ville ha en lite "ruffig" känsla, så det blev ett yllegarn från Färöarna :)

När Anna somnat blev det full fart. Samtidigt som jag virkade skrev jag ner mönstret ifall det inte skulle bli bra och om jag skulle behöva gå tillbaka och ändra på något. När tiden var inne att gå och lägga sig hade jag virkat hundens huvud och efter Jespers godkännande kunde jag lägga det till handlingarna, nöjd och euforisk över skapelseprocessen.

hundhuvud
Idag har det inte blivit något virkande. Det blev en fikakväll med svärföräldrar, barn, bonusbarn och maken. Sedan väntar andra plikter. Lektioner måste förberedas. Men imorgon fortsätter arbetet med Jespers konstiga hund.

Och har ni inte besökt hans blogg så klicka på länken och låt er roas en stund.

Kram Petronella

söndag 9 januari 2011

Nya soffkuddar

Ett av mina senaste projekt har varit att skapa nya prydnadskuddar till soffan i TV-rummet. Jag hade en idé om hur jag ville styla om rummet redan i höstas, men har väntat till dess att tomtar och gran och annat skulle raskas ut. Igår var det så dags...

På ena väggen har jag sytt, ja, vad ska jag kalla det? Gobelänger? Nej. Draperier? Nej. Tygtapeter? Tja, kanske nå´t sån´t. Två mönstrade tygstycken inköpta på det stora möbelvaruhuset hänger nu på väggen sedan maken skruvat upp en skena i taket. Mönstret på tyget består av fåglar i olika former och färger. Tre av dessa fåglar har jag broderat på ena kudden.


Fågelkudden
 När jag gjort den hade jag ingen lust att brodera fler fåglar (typiskt mig) utan valde att göra ett av mina favoritmotiv - änglar. Något stiliserade, men dock. Försökte rita på fri hand men valde sedan att rita av några kakmått och, tadaaa, så här blev den:


Änglakudden
 Vid närmare eftertanke så passar fåglar och änglar rätt bra ihop, högt flygande varelser allihop. Jag är väldigt svag för just änglar och har änglar i nästan varenda rum. Mitt älskade gudbarn gav mig två ursöta änglar i julklapp som inte har blivit undanstoppade. De får stå framme ett bra tag till. Jag lär nog återkomma till det här med änglar som är både intressanta och fascinerande och hela vår vardag stöter vi på dem - våra vardagsänglar. Dessutom kan de se ut lite hur som helst, vilket får mig att inse att det inte blivit någon amigurumiängel än. Härligt med ogjorda idéer!!

Age quod agis!

Ha det bra i snöslasket!

Petronella

torsdag 6 januari 2011

Kroppkakor!

Trettonhelgen är den stora kroppkakshelgen på Öland. Försäljningen av rimmat fläsk och potatis har ökat inför den här helgen och handlarna på ön har laddat med smör, grädde och kryddpepparkorn. Så dagens pyssel bestod av främst potatis för det har kokats kroppkakor även här hemma.

Ronald dök upp och ville hjälpa till att riva potatisen, men jag sa åt honom att det var för svårt för honom. Dessutom kan man inte riva potatis med tumvantar. Då blev han sur och gick. Jag tror att han är lite extra känslig nu när julen börjar ta slut. Syster T har sagt att han inte får gå i sommaride. När han har lugnat ner sig ska jag tala med honom.

Nåväl, tio kilo potatis blev riven, kramad och formad till härliga klumpar.
 

Så här fina blev de!

Alla åt och var nöjda med dagens kok. Pappa, M och E och alla vi här hemma kunde mätta och aningen dästa avnjuta en slät kopp kaffe medan vi tittade på hur Charlotte Kalla och de andra svettades i skidspåren.

Anna och jag gick sedan till kapellet där det var gudstjänst för stora och små med efterföljande julfest. Runt granen fick vi dansa av oss lite smör och grädde. Fast å andra sidan kom tomten med godispåsar till stora och små :)



Ja, så hittade de tre vise männen fram till slut. Och imorgon börjar jag jobba igen.

Pax vobiscum!

Petronella

onsdag 5 januari 2011

Välkomna!

Allt började en kall februaridag i början av åttiotalet. Jag tillbringade några sportlovsdagar hos min mormor och morfar i Sandby på sydöstra Öland. Jag bad då mormor lära mig virka. Mamma hade gjort några tappra försök med stickor och virknålar, men som alla andra småbarnsmammor hade hon kanske inte riktigt den tid som krävdes för att stilla de små sjuåriga fingrarnas iver. Men mormor hade tid. Oj vad det virkades luftmaskor den veckan. Sedan blev det korsstygn och tvistsöm. Jag fick kontinuerligt korsstygns- och tvistsömsbroderier av mormor som det knåpades med och i sjätte klass var jag (om jag fick säga det själv) en fullfjädrad handarbeterska. I brudkistan fanns både sydda tavlor och dukar och små stickade babykoftor och virkade dukar. Och sedan har det bara fortsatt. För snart två år sedan lärde jag mig dessutom att nålbinda (Tack Emelie!). 

På den här bloggen kommer jag då och då att avlägga en rapport från min kaotiska pysselhörna. Det blir förmodligen även lite bilder på mina verk. Av sådant som jag själv har hittat på kan det hända att jag delar med mig av mönster. Dock inte Oswald, han är min :)

Ni som känner mig förstår redan här och nu att det kommer smyga sig in ett och annat inlägg om historia, teater, musik och min älskade familj också.

På återseende! Feminarum acu pingentum...