söndag 3 april 2011

"Gud min tröst"

Kalmarkriget del 1

Örebro slott den 4 april 1611, ljudet från slottskökets aktiviteter blandas med ljudet från den danske härolden de Vales ekipage. Hästarnas hovar och vagnens hjul framkallar ett ekande ljud inne på slottets borggård. En häst gnäggar högljutt och kusken stramar åt tyglarna. Det hör inte kung Karl, men han kan se framför sig hur munnen formar ett "ptroo". Han har ännu inte sett härolden, men det har varslats att han ska komma. Korrespondensen mellan den danske kung Kristian och honom har varit täta på sista tiden och Karl har en känsla av att Kristian, den illsluge ärkeknölen, uttnyttjat både Sveriges ekonomiska situation och det faktum att Karl sedan stroken vid midsommartid 1609 inte varit den regent han borde vara. Men det ska bli ändring på det nu. Än har han inte gett upp. Måhända att hans tal är lite sluddrigt, men tanken är ren och klar som Svartån utanför slottet och Gud står mig bi och ger mig tröst, tänker Karl medan den danske härolden med grandezza tågar in i slottet.

Genom porten mot borggården. Bildkälla: Wikipedia
 Karl fnös till och den mörka jackan höjdes över buken då luften lämnade diafragman. Den välväxte kungen kunde inte tro sina ögon. Den imposante danske härolden i sina vackra kläder hade just överlämnat en krigsförklaring från Kristian. Karl hade artigt mottagit den och härolden hade sedan uttryckt att han hade väldigt bråttom att återvända till sin danske kung. Men Karl hade andra planer och tvang honom att stanna ett tag.
Han slängde brevet framför sig på skrivbordet sedan de Vale lämnat hans sal. Hans närmaste man och rådgivare fick ett ängsligt uttryck i ansiktet.
- Men, ers Nåd...
- Inga åtgärder behöver vidtas. Kristian vill förmodligen bara skrämmas. Se till att de Vale inte lämnar landet. Han måste pressas på uppgifter innan vi skickar tillbaka honom till Danmark. Ingenting skall fattas honom, behandla honom med stor gästfrihet. Vi fortsätter som planerat.
- Ja, ers Nåd.

Från köket sökte sig i samma stund ljuvliga dofter fram till kungens gemak. Karl log belåtet och hoppades att hans kropp inte skulle protestera mot aftonens festiviteter. Han hade inte känt sig kry på sista tiden och hans livmedikus kurer syntes verkningslösa. Brevet från Kristian kom dessutom ganska olägligt. Situationen borta i Ryssland började bli kostsam och Sveriges bästa förband och officerare befann sig där borta. Statskassan började tryta och det fanns inte många riksdaler att betala legoknektar med. Men han visste att Kristian måste angripa Sverige med en här på minst 25 000 man för att segra. Han visste tyvärr också att Danmark haft några år med god ekonomisk tillväxt. Men inte tänkte väl juten starta krig nu? Nej, han kunde vara lugn. Bönderna och prästerna hade beviljat hans krav på utskrivning av knektar vid riksdagen förra året och borgarna hade ju lovat att ta fram båtsmän och reda pengar. Till råga på allt hade adeln gått med på att en knekt fick tas ut av vart tionde frälsehemman utanför den så kallade frihetsmilen. Det råder inga tvivel om att vi är beredda att försvara oss mot juten, tänkte Karl. Men i maggropen fanns också en annan känsla.

Nåväl, en stund vid taffeln tillsammans med drottningen och några utvalda ur riksrådet kommer göra mig gott i afton, tänkte den maktlystne, men ack så praktiske konungen när han vandrade genom slottet till matsalen. Örebro slott visade sig från sin allra bästa sida när skymningen föll i den kalla vårkvällen. Men Svartån brusade illavarslande utanför slottet. Kungen var dock för upptagen av taffeln för att uppfatta den brusande vårflodens lömska vatten.

Fortsättning följer...

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar