fredag 8 april 2011

Vaktavlösning

Kommer hem lite sådär lagom trött efter en förkyld arbetsvecka. Vandrar in i hallen likt en robot. Jackan på den kroken, väskan på det stället, slalom mellan två hungriga katter, balanserar med ica-kassen, skorna i skostället och halsduken i rätt låda. So far so good. Tar ett par kliv till och det är då jag ser det.
- GÖSTA! Vad gör du? Och var är Amazon? Varför står du på vaktposten?
- Oj, oj, oj. Många frågor på en gång. Vilken ska jag besvara först, säger han och ställer sig i givakt.


- Ta dem i tur och ordning, svarar jag trött.
- 1: Jag vaktar! 2: Vet inte! 3: Amazon var trött och behövde vila. Vet du egentligen hur många timmar om dygnet hon står här och vaktar?
- Nej, eller jo, svarar jag lite urskuldande. Det är klart att hon måste få vila. Jag får leta efter henne och se hur det är med henne. Bara hon inte blivit sjuk, säger jag medan jag hostar till lite.
- Ja, i så fall vet vi ju vem som har smittat henne, säger Gösta lite spydigt.
Jag vänder mig om för att påbörja min föreläsning om spydighet och trötta heltidsarbetande mammor som förtjänar ett bättre bemötande på fredagseftermiddagen. Då ser jag vad han har på huvudet, en av mina burkhättor.
- Varför har du en hätta på huvudet?
- Det är ingen hätta, det är en riddarhjälm.
- Visst, säger jag och går därifrån. Jag orkar inte ens kommentera halsbanden.

Inne i Annas rum hittar jag Amazon i Pippis hus, nerstoppad i flanelllakan.


- Hej Amazon! Ligger du här och vilar. Är allt okej?
- Tackar som frågar. För det är det ju sällan någon som gör, svarar hon buttert.
- Förlåt. Men vet du vem som har tagit din post?
- Klart jag vet! Tror du att jag är så oansvarig att jag lämnar posten obemannad?! Det skulle jag ALDRIG göra!
- Nej, förlåt, det vet jag. Men har du sett hur han ser ut?
- Nej.
Jag börjar skratta och förklarar hur Gösta ser ut i sin pastellgröna hjälm med en blomma på toppen och mina armband runt halsen. Amazon drar lite på smilbanden och utbrister sedan:
- Nej, det här går inte för sig! Rasten är slut!

När hon kommer fram till Gösta ställer hon sig bredvid honom och låter honom stå där tillsammans med henne en stund. Kanske inser hon att Gösta har känt sig lite betydelsefull en stund. Inte ens Amazon har hjärta att tala om för honom hur rolig han ser ut.



Gösta lägger armen om Amazon, och protesterar faktiskt inte. Efter ett tag säger hon dock:
- Nä, Gösta, ska du stå här får du allt ta av dig den där tårtan du har på huvudet och det där tingel tanglet du har runt halsen!
Gösta klär av sig utan att säga ett ord, men han ser nöjd ut. Han har fått stå i rampljuset en stund.
När jag lämnar dem ser faktiskt Amazon också rätt nöjd ut.



Jag var också nöjd. Amazon hade insett att ingen är oersättlig. Ibland måste man lämna över en stund och falla fritt. Det finns ofta en fallskärm som löser ut. Och Gösta insåg att man inte kan ta allt med en klackspark. Ibland måste man inse allvaret och lösa uppgifter som andra inte trodde att man klarade av. Att man sedan gör det med en pastellgrön burkhätta på huvudet spelar mindre roll. Tror man att det är en hjälm så fyller den förmodligen funktionen av en hjälm. Och tror bara någon att man klarar av en uppgift så kommer man att göra det, bara för att någon tror på en. Man vill ju inte svika en kompis, eller hur?

Jaha, ja. Tänk vad vardagsfilosofisk man kan bli en fredagseftermiddag i april när stormbyarna viner utanför och saker och ting inte är som de brukar...

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar