torsdag 28 april 2011

Vocem iucunditatis

Kalmarkriget del 2

Kalmar söndagen den 28 april 1611

Bykyrkans klockor hade klämtat extra tungt idag tyckte trädgårdsmästare Jöns Biörsson när han gick hem från söndagens mässa. Bönsöndag var det visst. Jo, nog kändes det som om bönerna behövdes. Prästen hade stått i predikstolen och talat om det oroliga läget med danskarna lurades i vassen. Men kung Karl hade gått ut med information till alla rikets ständer att den lömske kung Kristian förmodligen skulle anfalla Göteborg och inte Kalmar som de onda ryktena sade. Jag vet inte jag, tänkte Jöns när han vandrade längs Västerportsgatan bort mot Husgatan, det är något i görningen. Oron och spänningen hade spridit sig i kyrkbänkarna och stämningen hade tätnat ju längre fram i mässan de kom. Trots sin imponerande storlek kunde kyrkan inte ha känts mindre än den gjorde idag. Luften i den 75 meter långa kyrkan verkade inte räcka till åt kyrkobesökarna och Jöns hade sett flera män och kvinnor rusa hem efter mässan i stället för att stanna till på kyrkbacken som brukligt var. Men Jöns var lugn, kunde inte göra mycket åt saken, bara vänta. Frågan var inte om, utan när anfallet skulle komma? Begrep han inte det, kungen? Eller ville han trots allt hålla folket på gott humör?

Jöns vandrade vidare. Det var söndag och han hade en ledig dag, men han fortsatte in på Husgatan som ledde till slottet. Han hade suttit i kyrkbänken och tänkt på sina odlingar i slottets trädgårdar. Hans liv. Han vårdade kryddträdgården på norra vallen som sitt barn och trädgårdarna på Svartbrödraklostrets tomt som en älskad. Utanför Söderport, mellan rundeln och den gamla muren, hade han senast igår sett över planket som omgärdade odlingarna där. Vintern hade gått hårt åt planket, men det skulle nog stå sig en vinter till.

Men nu var det vår och i kryddträdgården på vallen hade lavendeln börjat skjuta små grå bladskott. Igår hade han klippt bort de gamla fröställningarna och förnummit doften från blommande lavendel. Han såg framför sig alla fjärilar som sökte sig till kryddträdgården när allt spirade av liv. Salvian såg ännu död ut, men Jöns anade små gröna blad på en del av de torra kvistarna. Timjan, oregano, dragon och mynta. Alla skulle de sprida sin väldoft om bara några veckor. Såpnejlika och brudbröd tillsammans med de vackra rosorna skulle skänka mycken glädje längre fram i sommar. Men än var det vår och Jöns gick förstrött bland odlingarna och tittade på slottets norra fasad. Hur länge hade han varit trädgårdsmästare på slottet nu egentligen? Han räknade på fingrarna... det var hans tredje sommar, tiden hade gått fort. Bra lön hade han också, tänkte han och räknade tyst för sig själv upp allt som ingick i hans årslön.

8 daler i penningar
5½ aln engelskt packlakan
5½ aln Bumerssin
9 alnar giörlesk
3 tunnor råg
2 tunnor malt
4½ tunna salt
en oxhud

Det kunde han minsann inte klaga på, men så skötte han ju trädgårdarna som sina barn också. Synd bara att kungen inte varit och beskådat hur duktig han är, tänkte han tyst för sig själv när han gick tillbaka från slottet på Husgatan. I hörnet mot Söderports gränd, på södra sidan av Husgatan, var hörnboden igenbommad, söndag som det var. Men imorgon, tänkte Jöns, då öppnas luckorna igen. Han hade hört talas om Olof Klockares änka som bott i huset mitt emot för länge sedan och hennes granne Anders Krutmakare. Jämte honom hade en man bott vars namn han glömt, men han trodde det var Lasse. Nu var det annat folk i husen. Trots att han arbetat i staden i tre år kände han inte till så många, var inte den som språkade med folk i onödan, hade nog med sina blommor. Fast nu hade det varit skönt att språka med någon, tänkte Jöns när han stirrade in i den stängda bodluckan. Jag tar nog och går Korngatan norrut bort mot Stadsbroporten. Kanske träffar jag på någon där som har lust att språka en stund innan det är dags för kvällsvard.

Jöns Biörsson gick sakta i aprilsolen. En sval bris tog tag i hans kjortel och han rös av den kalla vinden. Han gick ner till strandbodarna och tittade ut över sundet. Imorgon, tänkte han, och blickade bort mot Öland, imorgon kommer de tillbaka med sina små skutor fulla med sten, stenkustens folk. Han hade sett nävarna på stenhuggarna, de var annat än hans jordiga trädgårdsmästarhänder, alltid med en svart sorgkant under naglarna. Men långt ifrån så grova och knotiga, och ibland lemlästade, som stenhuggarnas stora nävar. Man är lyckligt lottad, tänkte Jöns och tittade ner på sina händer.

I samma ögonblick kom en fiskmås och gick. Den stannade till och tittade upp på Jöns. De fick ögonkontakt och fågeln stod alldeles stilla. Jöns drunknade i de mörka fågelögonen som plötsligt glimmade till. Fågeln tycktes komma med ett budskap, det var något den ville berätta. Men vilket, ja, det kunde Jöns inte säga. Men en varning var det, det var han säker på. Han vände sig om och tittade västerut mot kyrkan som några timmar tidigare hade ringt in till mässa. De två tornen med dess höga spiror glimmade till i vårsolen precis som det tidigare glimmat till i måsens ögon. Han vände sig om och fågeln var borta. Jöns rös till igen och de kalla vårvindarna tog tag i hans mössa. Må Gud stå oss bi, tänkte Jöns och tittade bort mot kyrkan och sedan bort mot slottet. Må Gud stå oss bi...


bykyrkan.jpg
Bykyrkan i Kalmar, eller Storkyrkan som den också kallades. 75 m lång och 35 m bred var den större än nuvarande Domkyrkan. En medeltida katedral från 1300-talet som förstördes av danskarna under Kalmarkriget 1611-1613. Bild från http://www.kalmarlexikon.se/


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar