fredag 27 maj 2011

Hijer jis de statt gestormett

Kalmarkriget del 5

Måndag den 27 maj 1611

Peder Hesselberg satt med gåspennan i handen och skulle just till att doppa den i bläckhornet när det small till på avstånd. Tryckvågen var så stark att han ryckte till och stötte till bläckhornet. Nu flöt en stor bläckplump ut över det dyrbara papperet.
- Fördömt! Och inte har jag mera bläck heller.
Det tjöt i Peders öron, det hade det gjort några dagar nu. Beskjutningarna satt som fastlimmade i trumhinnorna som tjöt i en lång och enträgen ton. Peder försökte bli av med den, men hade ännu inte lyckats. Någon i fanan hade tipsat om olika örter att stoppa i öronen, men vem hade tid att promenera runt och leta efter blommor?

Peder skrev snabbt ner vad som hade hänt de senaste dagarna. Danskarna hade bestämt sig för att försöka sig på en bräschskjutning mot stadsmuren igår natt. Huvudanfallet hade riktats mot området mellan Västerport och Norreport. Palissaderna vid vallgraven hade fallit utan något större svenskt motstånd. Ännu en gång mindes Peder hur han hade stormat in i staden och skövlat och bränt sönder. Trots att han hade farit så illa vid minnet av den ihjälslagne bonden utanför Kristianopel hade han ännu en gång fallit in i barbari, skövling och dödande. Flera av Kalmar stads befolkning hade farit illa, men han mindes särskilt en man som skrikit och bett om nåd. Hans hustru låg skadad i hans armar och han skrek något om slottet. Det hade tjutit i Peders öron, men hade han inte sagt något om någon trädgård och något namn. Han hade pratat om någon båt eller vad det var. Förtvivlan var i alla fall vad Peder hade sett i mannens ögon. Peder tänkte att krig skulle föras av och mellan dem som kriget berör. Han blev väckt ur sina tankar av andra officerare ur Skånska adelsfanan.
- Hör nu, han Hesselberg, den kungliga delegationen är tillbaka.
- Tillbaka? Peder kände sig yr av allt prat och örontjut.
- Från slottet. Vi uppfordrade dem att ge sig, vi besitter ju ringmuren och allt. Men vet ni vad de svarade?
- Nej.
- Ståthållarna bad om betänketid! Den för Peder anonyme rapportören skrattade högt. Betänketid! Ha ha...
- Fick de det då? frågade Peder och förstod inte alls vad det var som var så roligt.
- Självklart inte! Istället erbjöds besättningen att få lämna slottet med alla sina ägodelar om man kapitulerade. Och nu väntar vi på besked.
Den svenske kungen måste ha mist förståndet, tänkte Peder. Varför skickar han inga styrkor. Budet måste ha nått honom för länge sedan. Ståthållarna där inne på slottet måste vrida sig av ilska och oro.

I samma ögonblick kom svaret de väntat på, en svensk lösen. Två skott ljöd.
- Jaha, sa Peder. Det betyder att svenskarna inte tänker ge sig.
Männen som bara för några sekunder sedan befunnit sig runt Peder var som bortblåsta. Bäst att snabbt skriva ner vad de sagt och de senaste dagarnas händelser. Vem vet vad som komma skall?

Inne på Kalmar Slott

Kommendant Bååt höll för öronen. Han visste att kungen var i närheten och han hade ingen tanke på att ge upp. Även om krutet började sina och endast 400 man återstod av besättningen så var de ännu med och kämpade. Så lätt lämnar vi inte rikets nyckel ifrån oss, tänkte Bååt.

Den danska flottan låg på kanonskotts avstånd i sundet och nu började vattnet ta slut.
- Situationen är ytterst besvärlig, tänkte Bo Gustafsson Bååt, men än ger vi inte upp!

Fortsättning följer...


Kalmarkriget illustrerat på en vävd 1800-talstapet, tillverkad som kopia på en 1600-talsgobeläng förstörd i samband med Fredriksborgs slottsbrand 1859.
 Bildkälla: wikipedia.se/kalmarkriget

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar