söndag 8 maj 2011

Kapitulera!

Kalmarkriget del 4

Örebro slott den 7 maj 1611

Kung Karl IX stirrar på den sjuttonårige sonen, Hans Furstlige Nåde hertig Gustaf Adolf. Vad var det de just fått veta? Kalmar? Danskarna hade redan passerat gränsen vid Brömsebro.
- Så uselt! Ja, det kunde vi ju räkna ut att han skulle kopiera det anfall som min salig bror fick motta under sjuårskriget. Något nytt kunde han inte komma på den uslingen. Nu får vi se till att handla snabbt.

Kungen försjönk i tankar. Han var inte lika kvicktänkt längre. Det var som om det satt sirap i huvudet på honom emellanåt och orden färdades långsamt från tanken till munnen. Gud ske lov att min son är klar i tanken. Han kommer bli en bra arvtagare efter mig, tänkte kungen. Han har fått den rätta skolningen. Kammarjunkare Oxenstierna kommer att bli ett bra stöd för honom till dess att han känner sig trygg i konungarollen. Han blev avbruten i sina tankar av den klarsynte sonen som såg att den trötte fadern fastnat i en annan tanke.

- Ers nåd borde nog ge order om förstärkningar.
- Du har rätt min son. Se till att meddela reserven i Örebro. Beordra dem att ansluta till Somes trupper i Jönköping. Ni får själv se till att leda huvuddelen av dem mot kusten.
- Hur många nådig far?
- Ja, han vet ju själv hur stor styrka vi har i reserven och hur stor styrkan är i Kalmar, men .... kungen stakar sig.
- Vad sägs om 2700 man nådig far?
- Ja, tag dem i ditt befäl så leder jag resten till Jönköping. Meddela så Jesper Mattsson Cruus att ansluta i Jönköping. Vi måste också vända oss till Hertig Johan och be honom sända förstärkningar från Östergötland. Be honom skydda landstigningsplatserna på östkusten. Ett anfall i ryggen vore försmädligt.

Tankarna stockade sig igen och kungen stirrade på sonen. Trots sin ringa ålder var han en mycket klok ung man som nu tog kommandot igen utan att för den skull såra fadern.
- Nådig far borde nog även be hertig Johan att skicka soldater till Jönköping. Vi vet inte hur länge Kristians trupper tänker hålla ut där nere i Kalmar. Låt oss tro och be och hoppas att hertigen ännu inte ligger till sängs. Vad det gäller Cruus borde han kanske stanna vid Älvsborg. Vi har ju fått kännedom om att danska trupper samlats i Varberg. Men det kan vi för all del låta Cruus själv avgöra. Jag ska se till att beordra honom enligt dina önskemål, ers nåd.
- Gott! Gör så min son!
Hertigen bugade och försvann ut ur gemaket.

Kungen tittade ut genom fönstret. Solen sken och folket på borggården var fullt sysselsatta med sitt. Han mindes hur de stora renoveringsarbetena kommit igång 1573. Så fint det nu hade blivit, inte mycket var kvar att göra innan han hade fått det som han velat. Han hoppades att han skulle leva den dag då allt var klart. Annars får Gustaf färdigställa slottet, tänkte han. Återigen hade tankarna gäckat honom och bytt spår. Vad var det nyss som de språkat om? Ja, visst ja! Kristian, den grisen, hade ju stormat Kalmar och uppmanat slottets besättning och stadens borgerskap att kapitulera. Han hade till och med varit så fräck att erbjuda dem penningar. Men icke! Kalmarborna hade stått fast vid sin kung och avvisat danskarna. Frågan var bara om slottets manskap klarade av att hålla danskarna ifrån sig. Han visste inte riktigt hur stort krutförråd de hade. Eller manskapets storlek heller för den delen.

Karl gav order om en stadig måltid, han skulle bege sig med en tusenmannatrupp till Jönköping. Här finnes ingen tid att vila!


Samtidigt i Kalmar

Jöns Biörsson tittar ut genom fönstergluggen. Solen försvinner just bakom ett moln, men det lägger han ingen notis om. Bröstet känns tungt och bedrövad tänker han på den förstörda trädgården vid Söderport. Han ser framför sig hur löpgravarna runt staden växer fram. Broarna över stadsgraven är rivna och vägöppningarna är tilltäppta med jord och sten. Vad händer med staden? Vad med händer med oss, folket som bor och arbetar här? Han har aldrig sett dansken som något hot. Vid ett flertal tillfällen har han begett sig ner till Skåne för att inhandla fröer och remedier till slottets trädgårdar. Och nu, nu vågar han knappt gå utanför slottets murar. Han hade fått höra av sin lärling att de börjat riva husen på malmen också. Må Gud stå oss bi i detta vansinne, tänker han och sörjer sin vackra trädgård.
- Krig kan inte vara Guds påfund, säger han högt till sin kona. En Gud som skapar så vackra blommor kan inte vara delaktig i sådana här galenskaper.
- Hur det står till med den saken ska han inte spekulera i. Håll dig till det du kan, så överlåter vi det gudomliga åt prästerskapet. Krig eller inte, nu ska vi äta aftonvard!

Inne på slottet är ståthållarna samlade. En skrivelse till kungen håller på att författas...

P

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar