tisdag 3 maj 2011

Ofreden klappar på rikets portar

Kalmarkriget del 3

Natten mellan den 3 och 4 maj 1611, strax söder om Kalmar

Peder Hesselberg kurar bakom den nygrävda skansen. En liten lykta med ett flämtande vaxljus kämpar mot mörkret bredvid honom. Han har sedan den 1 maj, då de lämnade Kristianopel, fört dagbok över fälttåget. Nu sitter han med gåspenna och försöker skriva i den mörka natten. Men orden kommer inte ur honom. Han känner sig alldeles utmattad av både anspänning, ånger och kroppslig värk. Istället börjar han fundera. Hur kommer det sig att just jag, en obetydlig man tillhörande Skånska adelsfanan, befinner mig på ett fält söder om den svenska gränsen tillsammans med 5200 man? För bara några dagar sedan var jag hemma på Vestergade i Köpenhamn och nu vet jag inte ens om jag någonsin får återse de gator jag känner mig så hemma vid. Ett sting av modlöshet infinner sig i Peders bröst, men det är inte tid att tappa modet nu! Kung Kristian har själv bestämt att ta befäl över Kalmargruppen och då måste också jag visa mod och styrka!

Peder tänker tillbaka över deras tåg genom det skånska landskapet och över den svenska gränsen. Det hade varit rena skärselden för bönderna. Peder hade själv varit med om att slakta kreatur och stjäla mat. Hus hade brunnit ner och flera kvinnor hade våldtagits. Inte av Peder, men nog visste han vad som hade pågått bland hans landsmän. Han hade själv kommit i bråk med en bonde utanför Kristianopel som inte ville lämna ifrån sig hö till de danska hästarna och då hade han helt sonika slagit ihjäl honom. Synen av bonden och de gråtande kvinnfolken med sina barn hade etsat sig fast på näthinnan och plågade honom nu i den sena timmen. Han visste inte ens vilken timme det var, men han gissade att de nu hade lämnat den tredje maj bakom sig. Han frågade sig åter hur det kommer sig att en fältherre som han, bildad och skönhetsälskande, kunnat hemfalla åt rent barbari? Nu satt han här och bevittnade de omfattande skansgrävningar som gjorts kring det danska lägret. Han anade det vackra slottet i fjärran. Vad morgondagen hade i sitt sköte visste han inte ännu, men han anade att kung Kristian tänkte uppmana slottets besättning och stadens borgerskap att kapitulera. Gjorde de inte det, ja, då visste Peder att kungen var beredd på strid, därför denna belägring. Han lyckades ändå till slut få ned några rader om dagens vedermödor med att anlägga det danska läger han nu befann sig i. Därefter blåste han ut ljuset i lyktan och vandrade bort till sin plats i lägret. Medan han gick slogs han av ännu en tanke. Jag undrar om den svenske kungen vet att vi är här? Han tittade upp mot den stjärnklara himlen och förstod att det skulle bli en kylig natt. Han hoppades dock på några timmars välbehövlig sömn och vila.

Samma natt någon mil därifrån ligger en sömnlös trädgårdsmästare och tittar ut på den mörka stjärnhimlen. Måtte inte mina plantor frysa sönder, hinner han tänka innan han till slut utmattad faller i sömn. Han drömmer om två stora oxar som drar fram över hans odlingar. Bakom oxarna går en jute med ett illflin och skriker att han ska flytta på sig. Jöns Biörsson vaknar med ett ryck och känner hur svetten rinner i en il längs ryggraden. Han stoppar fårfällen om sig men har svårt att somna om. Något är i görningen, han vet det.

På Örebro slott ligger den svenske kungen och sover, intet ont anande...

Godnatt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar