söndag 19 juni 2011

Genom dag och natt

Kalmarkriget del 7

Stanken var näst intill outhärdlig. Jöns Biörsson höll en linneklut framför näsan, men stanken letade sig igenom den glesa väven. Natten var svart utanför gluggen, men han vågade inte tända den enkla lyktan som stod framför spisen. Den skulle förmodligen avslöja honom och han skulle gå samma öde till mötes som sin kära hustru, anledningen till att det stank i hans enkla boning. Hon hade legat död i en vecka nu och Jöns kunde inte längre hålla förruttnelsen ifrån henne. Han hade en del kunskap om örter och växter från sitt arbete som slottsträdgårdsmästare, men ingen kur hjälpte längre. Antingen skulle han lämna sin älskade i stugan och själv försöka ta sig levande därifrån, eller försöka få henne begravd och förmodligen bli begravd själv. Staden var osäker och danskarna var ett ständigt hot.
     Snart blommar äppel- och päronträden, tänkte Jöns. Och körsbärsträden. Och här sitter jag. Konan min är död, men jag lever än. Jag måste i säkerhet, tänkte han och började plocka ner några få saker i en kont. Juninatten var kylig och stjärnklar och när han var färdig att ge sig av ställde han sig framför sin döda kvinna, gjorde korstecknet och drog ett täcke över kroppen.
- Kanske var det därför vi inte fick några barn, sade han tyst.
     I tanken svarade han sig själv att det hade varit smärtsamt att låta dem se sin döda mor på detta viset. Lemlästad och våldtagen av en dansk soldat. Nej, det önskade han ingen, inte ens en dansk.

Han var tvungen att ta sig till ett säkert ställe. Trots de stridigheter som pågått ett tag var slottet ännu inte danskt. Han hade hört att kungen och hans trupper befann sig i Ryssby utanför Kalmar sedan en tid tillbaka. Han måste ta sig till slottet. De måste släppa in honom. Men hur skulle han ta sig genom staden och över vindbryggan utan att bli tillfångatagen? Det var ändå värt ett försök, här fanns inget som höll honom kvar.

Jöns smög i juninatten. Striderna verkade ha tagit paus. De vanligen förekommande kanonmullren hördes ej i denna natt. Jöns hjärta klappade då han gick. Han kände väl till staden och trodde sig känna till en undanskymd och säker väg fram till slottsmuren, men staden såg annorlunda ut. Bränd och sönderbombad visste han i mörkret inte riktigt var han var. Han visste inte heller hur lång tid det var kvar innan solen gick upp borta vid Öland. Jöns stannade till. Vad var det? Han frös till is. En sådan här natt är säkert onda andar ute, tänkte Jöns, här finns många själar att ta i besittning. Bäst att vara på sin vakt. Ljudet fortsatte. Ett fräsande och väsande hördes i gränden. Jöns böjde sig ner och tittade rakt in i ett par små ögon längs marken. En igelkott hade precis som Jöns tagit sig en nattpromenad och förmodligen blivit lika rädd som han. Jöns log och smög vidare.
    
Vattnet i vallgraven låg svart och stilla. En liten månskära speglade sig i vattnet. Några fladdermöss seglade genom luften. Lite längre bort befann sig en slottsträdgårdsmästare på flykt genom staden.  
    
Vid Ryssby skans låg den svenske kung Karl IX och sov ansatt av sjukdom och ålderdom. En del av de 18 000 soldater som slutit upp gjorde detsamma. Hertig Gustav var dock vaken och satt med skrivdon i en svag lyktas sken och författade ett brev. Den franske sprängexperten, petarderaren de la Chapelle måste hämtas. Vi kan inte slå oss till ro som far säger, tänkte han. Danskarna lär visst ha förlorat 500 man i striderna den 12 juni, men vi kan inte slå oss till ro. Ett hål i stadsmuren är vad som måste till och de la Chapelle är mannen som ska hjälpa oss när nu ingen annan kan.

Genom dag och natt kom sändebud med krut, kanoner, lod, skyfflar och lådor från Jönköping. Allt enligt order från den just nu sovande kung Karl.

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar