söndag 4 september 2011

Sagan om den lilla familjen som begav sig ut i skogen

av Petronella Björn

Det var en gång en liten familj. Pappa Kungen, mamma Drottningen och den lilla Prinsessan. Den fanns äldre syskon också, men tre av dem hade begett sig ut i världen för att arbeta eller studera, och två av dem hade begett sig till den stora staden Wexiö.

Den lilla familjen skulle en dag bege sig iväg till landet Buxrydia, mitt i den stora skogen norr om sydost. Där låg slottet Skogsstjärna som den gamla drottningmodern och hennes hertig, herr C, huserade över. De bägge var nu till åren komna och kunde inte längre ta hand om den stora skogen i Buxrydia. Därför var nu den lilla familjen på väg dit för att arbeta ett par dagar medan den gamla drottningmodern och herr C förlustade sig på en närliggande ö tillsammans med andra likasinnade åldringar.

När den lilla familjen kom fram till Buxrydia möttes de av en väldig bom som de var tvungna att ta sig förbi. Drottningen klev ur droskan, plockade fram den magiska nyckeln och uttalade de magiska orden.
- Under kåpan in i hålet, vrid åt höger och du når målet.
Och vips så var bommen öppen.

Det dröjde endast några sekunder innan de nådde fram till slottet Skogsstjärna och det dröjde inte många minuter innan den furstliga traktorn tuffade ut i den stora skogen. Drottningen och Prinsessan begav sig då ut i skogen runt slottet för att leta svamp och bär. Till en början travade prinsessan på i god takt, men efter ett tag så tröttnade de små benen. Men då de hittade både gula och trattiga kantareller fick prinsessan ny ork och hjälpte till med svampkniven med liv och lust.



 

Det visade sig att Prinsessan var en fena på att hitta trattkantareller.

- Vilken tur att du har en så´n duktig svampletartjej med dig mamma! sade hon stolt till Drottningen som inte kunde göra annat än att hålla med.

Drottningen njöt av skogens gåvor satte sig ner i lingonriset och började repa av de röda bären.



 Kungen, han släpade och drog på stock efter stock.


Till slut tröttnade prinsessan i alla fall och gick in i slottet och vilade en stund medan drottningen oförtrutet letade vidare efter svamp och bär och klev längre in bland lingonrisen. Till slut blev det en hel del lingon och drottningen borde ha nöjt sig med det, men girigheten slog till och hon tänkte på vintern och hur gott det är med den röda sylten. Så hon gick och hämtade ett nytt kärl att lägga fler bär i.

När hon hade plockat ett par deciliter till fick hon syn på ett praktlingonställe. Bara att slå sig ner och plocka runt sig. Hon klev iväg med bestämda steg och såg i sin iver sig inte för utan trampade rätt i en håla, snubblade, ramlade omkull och tappade alla lingonen!
- Attans också! sade Drottningen och började rafsa efter bären i mossan. Ju mer hon försökte fånga de förlorade bären, ju djupare grävde de ner sig i den mjuka mossan. Då fick hon plötsligt syn på en liten man i grön mössa med stor näsa som stod och skrattade åt henne. Han var inte mer än en meter hög, men ingen man skulle gå i klinch med, det förstod drottningen.
- Ha, ha, ha! Så går det när man är girig, flinade den lille mannen.
- Åh, är det du som har gillrat den här snubbelhålan? sade Drottningen surt.
- Ja, alltid blir det någon fångst, skrattade den lille mannen hånfullt.
- Varför? frågade Drottningen. Nu tappade jag ju alla mina lingon.
- Ja, det gäller att veta när man har plockat nog. Räcker det inte med dem du har där inne i slottet? Måste du ta mer än du gör av med?
- Nej, svarade Drottningen skamset, det förstås. Men alla de där då? sade Drottningen och pekade på de röda lingonsnåren. Ska de bara ruttna bort?
- Tror du att du är ensam i det här landet? Tror du att det bara är träd, bär och svamp i den här skogen? Vad ska jag och alla djuren äta i vinter?
Drottningen skämdes lite men frågade om hon i alla fall inte kunde få plocka upp dem som hon tappat på marken.
- Var så god! sa den lille mannen och var med ens borta.

När Drottningen var på väg in med all svamp och alla bär hon hittat ropade Kungen att han hade hittat stooora gula kantareller i norra änden av skogen. Drottningen tyckte inte att det längre var nödvändigt att ta dem men travade bort och plockade de gula skönheterna. Några trattkantareller slank också ned i korgen, men hon lämnade de minsta. Så här fina var alla svamparna.



På kvällen när den lilla familjen samlats framför brasan, nybadade och mätta, kunde Drottningen inte annat än förundras över den lyckokänsla som infann sig. Mycket här i livet är gott, tänkte hon, och Gud är god mot mig och de mina.

När Prinsessan somnat samlades Kungen och Drottningen framför de statliga gycklarna för att roas en stund. Det lyckades så där och gycklarna schasades efter en stund bort och kungaparet gick och lade sig i de kungliga bäddarna.

Dagen efter vaknade Prinsessan klockan sju och väckte Drottningen som gnuggade sig i ögonen och gick ut i det kungliga köket och gjorde i ordning frukost.


Ingen rast och ingen ro. Den lilla familjen trotsade det tredje budet och fortsatte med det oändliga skogsarbetet. Drottningen och Prinsessan började med att köra ved på en vagn från vedbacken ner till hertigens lilla utedass. De stretade och slet och en och en annan speta letade sig in under Prinsessans tunna skinn. Men hon kämpade på.


Drottningen, som i det civila var fröken, hade dock inga frökenhänder ty hennes händer var fulla med hemmansägar-DNA, men fick ändå spetor och blåsor. Hon arbetade dock på utan knot och klagan.

Kungen hade under morgonen sågat ner ett gammalt äppelträd som nu Drottningen och Prinsessan skulle ta med sig tillbaka upp till vedbacken på den lilla vagnen. För, som Kungen sade:
- Det går inte att köra tomme!
När de stod vid det forna äppelträdet och lastade på stockar och grenar dök den lille mannen upp igen. Med sorgsna ögon såg han hur Drottningen lastade på det itusågade trädet på vagnen. Han tittade på de kvistar som kastats ut i skogen.
- Mina äpplen, sade han sorgset. Vad ska jag nu mata älgen med i vinter?
- Det finns väl fler äppelträd? försökte Drottningen.
Men Drottningen fick inget svar, den lille mannen var redan försvunnen. Hon lade lite fallfrukt på stubben och hoppades att den lille mannen skulle se dem.

När dasset var någorlunda fyllt hjälpte Drottningen Kungen med att bära stockar och grenar från två stora lönnar som höll på att växa in i hertigens garage och verkstad. Den lilla prinsessan hade numera fått i uppgift att serva sina föräldrar med vatten, ett uppdrag som hon verkade trivas alldeles ypperligt med då det var ett spetfritt uppdrag.
     Drottningen slet i höstsolen och svetten rann nedför den ädla och ömmande ryggen, men varje stock bar hon med kärlek till den gamla drottningmodern och hennes hertig. Allt som de har hjälpt henne med under åren var det nu dags att återgälda och varje steg och varje stock kändes med ens så lätt.

När solen stod som högst var det dags att åka tillbaka till ön. Då hade den lilla familjen samlat ihop en rejäl kase att tända på till våren.
- Den kommer att brinna fint och välkomna den gamla drottningmodern och hertigen när de kommer hem från kungadömet Cypriotia i april. En riktig vårdkase, tänkte Drottningen kärleksfullt innan hästkrafterna tog den lilla familjen hem igen. Och Prinsessan, ja, hon somnade gott i droskan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar