fredag 4 november 2011

Nålbindning del 1


Nålbindning är en mycket gammal teknink som ibland kallas att binda, påta, nåla eller söma.  Det äldsta fyndet av nålbindning man gjort i Sverige är en vante från yngre järnålder, 200-300 e kr. Den hittade man i Åsle och kallas därför Åsle-vanten. Den förvaras nu på Histriska museet i Stockholm. Trots att den är så gammal kan man se spår av röda och gröna fiber i vantkragen. Senare dateringar på vanten har visat att den kanske är mycket yngre, men ändå... Annars är det nog vikingatid och tidig medeltid man tänker på när man talar om nålbundna plagg. Det här är en typisk medeltida modell av mössa, som en strut, liksom.


Hur man lägger upp och börjar göra Åslevanten kan du se här:
http://www.youtube.com/watch?v=AzZLmMHxX6Q&feature=player_detailpage

Nålen man binder med (det enda redskap du behöver) är av horn, ben eller trä eller i vissa fall metall. Har man ingen sådan hörde jag någon gång att man kan ta en glasspinne och göra hål i ena änden och spetsa i den andra. Tja, varför inte? Jag har prövat med metallnålar, men gillar mina i horn allra bäst. De har jag köpt på Korps webbutik www.korps.se. (De har massa annat skoj också)

Materialet man använder är ren ull, men det finns bevarade föremål som är bundna i tagel som är blandade med ull. Taglet har en vattenavstötande förmåga och därför nålband man en skoteling, en slags brynja mellan ullsockan och skolädret. I Norge nålband man även humlesilar i tagel som man använde vid ölbryggning. Men sockor, vantar, pulsvärmare, halsdukar och mössor är väl det som man främst tillverkar numera i denna fantastiska teknik som finns i oändliga varianter. Åsletekninken är bara en av hur många som helst. Men det måste vara ull av god kvalitet. Eftersom man inte kan knyta eller skarva garnet som vid stickning och virkning måste man kuna tvinna ihop garnet. Man sliter av garnet och delar på trådarna, sedan lägger man dem omlott, spottar i näven och tvinnar ihop ändarna. Är ullen tvättad eller blandad med andra material kan det vara svårt att få den att hålla ihop.

När plagget är klart kan man välja att valka det (tova). Det blir mycket mer slitstarkt då, men förlorar lite av det fina mönstret. Jag har ibland valkat lite grand för att få det bästa av två världar.

Efter första världskriget föll tekniken helt eller delvis i glömska, men har under de senaste åren lyfts fram av flera hemslöjdsförbund och slöjdare. Allt för att tekninken inte ska falla i glömska. Det finns inte så mycket litteratur om nålbindning, men Märta Brodén kom ut med ett par böcker i början av sjuttio-talet och sägs vara "den som kan ta åt sig äran av att ha väckt nytt liv i den urgamla nålbindningstekniken" enligt förläggaren på LT:s förlag 1973.

Jag har använt mig av levande personer (Emelie Hertzman), boken Nålbindning av Märta Brodén, häftet Nålbindning -12 varianter av Västmanlands Läns Hemslöjdsförbund och instruktionsfilmer på nätet när jag har lärt mig tekniken. Det är bara att googla och använda sig av Youtube. Men den här länken är bra. Hon talar tyska, men är oerhört tydlig. Jag tror du förstår.

http://www.youtube.com/watch?v=rjSaIriNMZY&feature=player_detailpage

Jag har ännu inte gjort några vantar, men sockor, pulsvärmare och mössor har det blivit. Just nu håller jag på med ett par nya sockor och hur det går till får ni läsa i nästa inlägg om nålbindning. Nu har ni fått lite bakgrund till tekniken.

Lycka till!

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar