måndag 8 juli 2013

Livet på landet

Helgen som gick var vi på landet. I skogen. Och då menar jag verkligen I skogen, i alla fall jag. Blåbären har nämligen börjat mogna och inget kan hålla mig därifrån. Inget. Jag blir som euforisk och släpper allt. Likt en brunstig älgko kliver jag över stock och sten för att nå fram till det blå guldet. Ja, ni som följt mig ett tag vet att detta är ett återkommande fenomen.

Jag mår så bra när jag sitter på huk i blåbärsriset och inte bara plockar bär utan också njuter av dofter och ljud. Det luktar scoutläger, myggspray och skog. Det luktar blåbär, solvarm hud och barr. Det låter från skogen - prassel från löv, ploppandet, och sedan det lite dovare dunset, av repade blåbär, inande mygg och viftande händer, kvittrande fåglar, skriande rovfåglar och muttrande skogstomtar... Va? Tomtar?
Ja, historien upprepar sig. När durkslaget var fullt så kan man ju tycka att det är dags att gå hem. Men det är då det blir som när jag stickar. Bara ett varv till... bara ett bär till...  Vad som var märkligt den här dagen var att de bär som jag tappade inte återfanns igen, hur jag än letade och rotade i marken. De liksom sögs upp av mossan. Små hål öppnade sig och bäret var väck! Högt utbrister jag för mig själv:
- Det var märkligt!
Och då, rätt vad det är så står han där igen. En liten man med grön mössa och stor näsa. Samme man som dök upp i lingonriset i september för två år sedan.
- Ja, så går det när man är girig. Minns du inte? sade han med förnumstig min.
Lika förnumstigt svarade jag tillbaka:
- Det är så det räcker åt dig också. Du verkar ha klarat dig bra sedan sist, sade jag och pekade på den putande magen.
- Det går ingen nöd på dig heller ser jag. Byxorna sitter stramt över gumpen, tycker jag, replikerade han snabbt.
Vi båda började att skratta och jag beslöt mig för att det var färdigplockat för stunden. Ryggen värkte och myggen var envisa.
- Det är vackert i skogen så här års, sade jag i ett kallpratsförsök. Det är härligt att få komma ut hit när man är ledig och hämta nya krafter. Jag tycker om färgerna. Blå och grön och lila.
Men den lille mannen verkade inte nappa på mitt trevande försök att vara trevlig och var med ens lika försvunnen som de tappade blåbären. Jag fortsatte att tala högt för mig själv.
- Det hade varit fint att ha en kofta i de här färgerna, ljusgrön, grön, blå och kanske någon kontrastfärg.
- Det har du ju redan, din dummer! utbrast Gubben, som uppenbarligen inte var försvunnen.
- Va? Vad då? sade jag förvånat och såg hur Gubben började flina. Jag tittade ner på min kofta och såg att jag hade min blå och gröna bomullskofta på mig. Vi skrattade igen.
- Men det hade varit snyggt med en randig. I lingarn, sade jag.
- Ja, men det har du ju hemma. Du nystade ju upp tre härvor häromdagen. Ta dem!
- Hur vet du det? frågade jag förvånat.
- Man behöver inte få svar på allt, sade han finurligt.
- Ja, jag ska i alla fall gå och äta lunch nu, sade jag och vinkade glatt åt Gubben med mina blåa händer.
Lika snabbt som han kom, lika fort var han försvunnen igen. Eller var han det?
Jag traskade mot huset och stötte på tre fina exemplar av Björkpyrola...
... och några små gula kantareller.
På kvällen när  familjen samlats kring köksbordet, nybadade och mätta, kunde jag inte annat än förundras över hur bra jag har det. Mycket här i livet är gott, tänkte jag, och Gud är god mot mig och de mina.

På morgonen, dagen därpå, gick jag ut, med morgonrufs och i min Gudrun Sjödén-kaftan och ställde mig mitt på den lilla äng som finns ovanför vedbacken. Rödklöver, Johannesört, Rölleka, Väddklint, Fältvädd, Vänderot och Såpnejlika (och Nässlor) räckte mig upp till midjan och doftade gudomligt. Jag sträckte mig mot solen och förrättade någon slags morgonbön där på ängen och fylldes med kraft innan det var dags att packa och åka hem till Öland igen. Mitt älskade Öland. 
När jag kom hem plockade jag in några rosenkvistar och satte på köksbordet. Ett enkelt stilleben att bli glad av.
En rosberså helt enkelt ^^.

Ha det bra!

Petronella



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar