söndag 29 september 2013

Öland i mitt hjärta och vantar på mina händer


Den här helgen har det varit Skördefest för sjuttonde gången på hela Öland. Det började redan i torsdags med invigning i min gamla hemby Gårdby, där jag faktiskt var med och sjöng en stump, och slutade idag söndag med en avslutningsparad i min nuvarande hemby. Hela ön har levt upp och dragit den sista sucken innan vintern. Det har som vanligt varit fantastiskt att se allt engagemang och alla härliga tillställningar och utställningar och grönsaker och annat som ordnats dessa dagar. Själv valde jag att ta del av det som hände på södra delen av ön. Förlåt mig nu alla norrölänningar, men där nere på söder känner jag mig hemma och jag blir varm i hjärtat av att vistas där. Ett stopp vi gjorde i lördags var i Ventlinge (tillsammans med jättemånga andra). Där var det öppen gård och gårdsförsäljning, men man kunde också ge sig in i ett majsfält och gå i en labyrint. Ture Tupp hade tappat bort en massa kamrater där inne som man kunde leta upp innan man försökte hitta vägen ut. Dottern tyckte det var riktigt kul och gick två varv... eller hur många varv det nu var...
Majsen var hög och solen sken...
... men när vi kom hem kom regnet och vi såg en dubbel regnbåge över Färjestaden.
Så var det det där med vantarna... jo, nu är de faktiskt helt klara. Blockade och allt. Mina första egenkomponerade vantar. Inspirerade av just Öland.

Blomman på framsidan är en åttabladig blomma som var vanlig på norra Öland förr, men även i andra delar av Sverige och världen. Man har hittat dem på två stickade kuddar från 1200-talet. I vissa trakter kallar man dem för stjärnor. På gamla öländska vantar och mönster kan man se den i kombination med en mönsterfigur som kallas "kvarnar" eller "väderkvarnar". Jag valde att göra rapporter av dem på insidan av vanten...
... och som avslut över blomraden.
Jag har valt att sticka dem i blått och grått. Blå som Östersjön och himlen över Alvaret en sommardag, blå som cikoria och blåklint. Den grå bottenfärgen symboliserar den grå kalkstenen som varit så viktig för ölänningen i snart tusen år.

Bården närmast den kritstrecksrandiga kragen är ett klassiskt gallermönster med prick i som kanske inte bara är typiskt för Öland, men som man funnit på stickade plagg från 1100-talet.

Kragvantar eller raka vantar är de äldsta typerna av vantar och jag valde att göra den ganska lång (inga frusna handleder här inte!) med en gul och grå kritstrecksrand längst ner. Det gula symboliserar solen och solvändan, Ölands landskapsblomma. Ränder har också använts på Öland, både ensamma och i kombination med andra mönster. Mina ränder är stickade i tekniken flerfärgsstickning med lyfta maskor som jag skrivit om tidigare. Även tummen är stickad i denna teknik. Och vad det gäller tummen så är det en rak tumme, utan kil, den är vanligast på äldre vantar. Som avslut gjorde jag en gul i-cordavmaskning längst ner för att få en snygg kant.

Vantarna är stickade på strumpstickor, storlek 3, i en klassisk rak modell (60 maskor) och med ganska tunt tvåtrådigt ullgarn. Det grå är Navia, ett färöiskt lite ruffigt ullgarn och det blå är från Ullcentrum på Öland. Så klart ^^. Det gula är ett växtfärgat ullgarn jag köpt på en marknad någon gång.

Jag har tänkt dela med mig av mönstret framöver, men än så länge finns det bara slarvigt nerklottrat och i mitt huvud. Men det kommer, jag lovar. Dessutom har jag massor av mönsteridéer till vantar som jag vill testa. Är lite såld på vantar just nu. Till råga på allt kom boken "Vantar för alla årstider" av Clara Falk och Kamilla Svanlund i brevlådan häromdagen. Jag vill sticka ALLA vantar i den boken. Men det gör ju inget. Vantsäsongen lurar bakom knuten...

Så vill jag avsluta med den fina löktavlan som konstnären Theo Jansson tillverkat av olika sorters lökar från Norrgården i Ventlinge. Med en sol och en kvarn. Precis som mina vantar. Nästan.

Petronella





söndag 22 september 2013

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mina vantar...
... som nu faktiskt nästan är färdiga, förutom den lilla i-cordavmaskningen i nederkant.
Men jag har inte alls hunnit sticka så mycket som jag hade tänkt under veckan som gått. För käre maken har dragit igång ett litet renoveringsobjekt här  hemma. Det hade vi ju i och för sig bestämt att vi skulle, men kanske inte så där på stört... så efter en mycket trevlig helg på landet med mycket kroppkakor och trevlig samvaro så har vi idag målat taket i vardagsrummet och börjat riva ner tapeterna.

Det är i och för sig också kul, och jag börjar tröttna på att kryssa mellan möbler och annan bråte i övriga huset, men nu ska jag minsann sätta mig ner och få vantarna klara. Hoppas jag...

Petronella

torsdag 12 september 2013

Vantmönster

Jag vet inte vilket som är roligast just nu. Att göra mönstren eller sticka vantarna...
Ny inspiration dyker upp hela tiden och jag är nu i färd med att rita mönster nummer sex medan jag ännu håller på att sticka det första paret...

Petronella

söndag 1 september 2013

Grubblerier

I helgen har vi varit på landet. Jag har plockat lingon, svamp och lite mer blåbär. Det är värdefullt för mig att få de där helgerna ibland då jag bara kan vara för mig själv och rikta tankarna inåt medan jag vistas i skog och mark. Ingen klocka, ingen dator, bara jag, skogen, bären, svamparna och allt annat som bor och lever i skogen. Då får jag tid att reflektera och fundera och vända tankarna inåt och lyssna till mitt inre samtidigt som jag hör skogens alla ljud.
När jag går där sorteras tankar och intryck och jag tar in sådant som ska ske. Jag är en "slow-starter", men när jag väl är igång, ja, då är jag fokuserad till max och lojal och plikttrogen som få. Jag måste bara få ta in först...
Något annat som händer är att jag ser färger och mönster överallt och får hundra idéer till nya projekt att skapa. Naturen är en källa till inspiration som för mig aldrig sinar. Det kan vara ett visset björklöv framför röda lingon och jag ser direkt...
... grå, gröna nyanser, röda nyanser och brunt tillsammans i en vacker bonad eller mönsterstickad vante. Eller blåa blåbär i en limegrön plastbunke i den gröna mossan...
... då tänker jag att en sådan klänning vill jag ha, eller att jag vill väva en trasmatta till köket. Nu har jag ingen vävstol, men ändå...

Då när jag sitter på huk bland lingonris känner jag en sådan tillfredsställelse när jag tänker på den färdiga lingonsylten (eller drottningsylten, eller svampsåsen eller vad det nu kan vara som jag tillagar) att jag ibland undrar om jag är född i fel tid. Man brukar tala om barn av sin tid. Det har jag aldrig känt. Jag har alltid drömt om en tid som varit, som jag inte fått vara med om, som jag bara har läst om, men känner mig delaktig i. Jag känner så starkt för en del av de tankar och ideal som varit tongivande i vissa historiska epoker. Jag vet att det inte alltid varit lätt för de som levt före oss, men jag blir ibland så stressad av att hela tiden vara uppdaterad på det senaste och alla prylar som omger oss och tar plats. Finns det till exempel något fulare än en TV? Den passar ju inte in någonstans!
Jag tror att jag hade trivts vid det förra sekelskiftet. Det rådde framtidstro och vi var på väg in i något nytt samtidigt som den gamla självhushållning rådde på landet. (Ja, ingen trodde väl att jag drömmer om ett liv i staden ^^.) Här på ön var det tufft, jag är medveten om det, men jag tror inte att någon enda drabbades av utmattningssymptom av den typ vi gör idag. Utbränd hade en HELT annan betydelse. Man tog vara på råvarorna med en annan känsla och kastade inte flera kilo mat varje månad, som jag läst att vi gör. Man lät inte heller fisken resa över hela jordklotet innan man kunde tillaga den. För övrigt fanns det fortfarande fisk i våra sjöar och vattendrag. Maten var mer årtidsbunden och på kvällarna satt familjen samlad framför brasan eller radion och stoppade strumpor. Emilidyll? Ja, kanske tänker du nu att jag glamouriserar och förskönar. Nej, jag är oerhört medveten om hur tufft det var även om ingen av oss ändå riktigt kan förstå. Jag tycker bara att vi borde ta tillvara på Guds gåvor och varandra lite bättre. Samtidigt som kvinnor ska få rösta och arbeta och att alla människors fria vilja ska råda förstås.

Hur, eller hur - Jag tror det bor ett kollektivt minne kvar i mig. Jag har inga problem med att safta och sylta efter mormors gamla recept, "tag grytan av elden", och jag lärde mig t.ex. nålbinda på en timme. Men det tog tre körlektioner innan jag hittade dragläget...

Nä, jag får väl grubbla vidare en annan gång... lingonsylten har nog svalnat nu och mobiltelefonen behöver laddas. Imorgon är det en ny dag med fritids, skola, jobb och annat nutida som behöver styras upp. Jag säger som tant Emma "Mornök ha en, häänd så allri de!"

Petronella