onsdag 23 april 2014

Garn, garn, garn

Det finns människor som tröstäter.
Det finns människor som missbrukar alkohol.
Det finns människor som är självdestruktiva.
Det finns människor som gör saker mot andra för att döva och dämpa en inre oro eller ångest.
Det finns människor som sjunger i kör.
Och så finns det de som ber, går till kyrkan och köper garn och stickar eller virkar eller något annat textilrelaterat...

Jag är en av de sistnämnda. Och med detta vill jag inte på något sätt värdera dem som gör något av ovanstående. Det finns också de som utövar yoga, jiu-jutsu, parcour, trix med fotboll, målar, musicerar eller joggar sig trötta. Eller allt på samma gång. Jag musicerar också gärna, men inte samtidigt som jag stickar. Det är svårt att trycka ner klaffarna på tvärflöjten då. Men sjunga går bra. Tycker jag, men inte alltid maken. I alla fall inte när det är nyheter på TV.

Vad jag vill komma till är att bön, garn och handarbete är rena befrielsen och verklighetsflykten samtidigt som man slipper baksmällan. Möjligtvis måste man ta tag i något man skulle gjort igår, men det känns i alla fall lite lättare att göra det när man vet att man fick sätta stickorna i det där fantastiska garnet en liten stund.

Igår tog jag en paus och följde med maken in till stan. Jula stod på programmet. Det skulle köpas led-lampor och slangklämmor och vad det nu var. Jag var jättesnäll under hela tiden vi var där inne och tittade intresserat på allsköns saker och hummade medhållande. För jag tänkte att då kan vi ta en runda förbi garnaffären (Ariadnes garn och kuriosa) på vägen hem. Jag behövde komplettera med ett nystan till min trekantiga sjal. Ett nystan. Min taktik fungerade. Vi åkte dit. Jag fick till och med låna hundra kronor när jag skulle betala. Jo, för det blev inte ett nystan, utan nio. Ett Viking Nordlys till min sjal och åtta Woolcott från Hjertegarn.
Så här var det nämligen:
Jag har ibland om kvällarna suttit och bläddrat i boken Älskade kofta av Birgitta Forslund och trånande tittat på de koftmönster som kallas Bondekoftan, Keramikerkoftan och Poetkoftan.
När jag började prata med Elisabet i butiken bland garnhärvor och nystan så visade det sig att hon höll på att sticka just Bondekoftan och jag fick klämma och känna på ett färdigt bakstycke. Mitt bekymmer var att garnet som rekommenderas, ett Rowan-garn, är för dyrt för mig just nu. Men Elisabet visste på råd, garnförsäljerska som hon är. "Jag stickar i det här", sade hon och räckte mig ett ljuvligt duvblått nystan innehållande 55% lammull och 45% bomull. Ja, och ni vet ju hur det slutade. Jag åkte över bron, lycklig som ett barn och drömde om min Bondekofta.

Så kan det gå när man egentligen inte har tid att sticka, eller egentligen måste göra färdigt ett par nålbundna sockar som ska vara med på en utställning, eller helt enkelt har mycket annat att göra. Men maskorna är upplagda och bakstycket är påbörjat... och garnet är ljuvligt...

Dags att ta tag i det där jag skulle gjort igår...

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar