lördag 2 augusti 2014

Tunika och tankar

För en tid sedan var det rea på Drops bomullsgarner i någon garnbutik på webben (minns tyvärr inte vilken) och jag köpte hem lite olika färger på måfå. När de kom hem fick Anna välja ut några av dem till en tunika jag sett i Allt om handarbetes stickmagasin (nr 06/2014). Och nu är den alltså klar!
Den är stickad uppifrån och ner (jag älskar sömlös stickning) i Drops Muskat på stickor 3 och 3,5 och det gick åt cirka 400 gram. Anna har storlek 122/128. Tre och ett halvt nystan svart, två och ett halvt nystan mörklila, ett nystan ljuslila och ett nystan ljusblå.
Muskat hade en annan stickfasthet än det garn som mönstret rekommenderade, så jag har gjort om mönstret lite grand. Dessutom ville Anna ha trekvartsärm istället för kort så den är också lite ändrad.
-Mamma om jag ska ha den i skolan vill jag ha halvlånga ärmar så jag kan ha den till hösten också. Annars har du ju stickat förgäves.
Sant.

Vi är båda riktigt nöjda med resultatet och det har varit rolig stickning från början till slut. Jag repade visserligen upp oket en gång innan jag fick ordning på stickfasthet och storlek, men sen har det varit rena monogamstickningen. Perfekt semesterstickning. Bara runt runt på rundstickor. Som yoga, bara att följa med i de tankar som kommer och går eftersom stickningen inte krävt några egna tankar efter oket. För tankar det har jag. Många och långa.
Anna står här framför ett vägskäl. Och den bilden får symbolisera mitt liv just nu. Jag har valt väg och bestämt mig för vad jag vill göra när jag blir stor. Men just nu måste jag gå den gamla vägen ett tag till. En parallellgata löper jämte den jag just nu måste gå. Ibland viker jag av och går på den väg jag vill gå, men verkligheten rycker mig tillbaka med jämna mellanrum. Om ca 4 år har förhoppningsvis de bägge vägarna förenats och jag kan gå fritt mot målet. Men vägen dit är lång och full av prövningar. Och det är dem jag har grunnat på under mina tre semesterveckor. Jag har en vecka kvar.
     Hur i hela friden ska jag få allt att fungera? Det är den stora frågan. Men det handlar väl om att se tiden an, tacka och vara glad att den där vägen finns och löper parallellt så att jag faktiskt kan se den och skönja den ibland. Längtan efter den får driva stegen framåt. Jag vet att Han är med mig.

Kram på er!

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar