måndag 28 december 2015

Julsockor

God fortsättning på er! Hoppas att den första delen av julen varit bra. Här kommer en presentation av en julklapp jag gjort. Man kan ju göra det nu när den är utdelad och öppnad ^^.

I min mormors syskrin, som jag hade lyckan att få ärva, låg ett slitet mönster från en veckotidning på ett par stickade vantar med stora hjärtan. Bilden av mannen på baksidan av urklippet får mig att gissa att det är från femtiotalet.  Mönstret är väl använt och på det finns många små markeringar från mormor. Jag var då inne i ett sockstickande (inte på femtiotalet utan när jag hittade urklippet) och gjorde om mönstret till ett par varma tjocka sockar till min mamma som har så kalla golv på vintern.
De är stickade med stickor 3 i ett ull/akryl-garn som heter Alize (det röda) och Drops Cotton Merino. Min mamma gillar nämligen inte när det sticks. Till dessa sockor i storlek 39 gick det åt 70 gram av det röda och 40 gram av det vita.
De är mjuka och varma och och mudden är vriden resår. Ovansidan är hjärtmönstret från vanten och undersidan och baksidan är grafiskt randad/rutig. Hälen är en instickshäl.

De är inte perfekta och har några fel i någon rapport. De är inte heller exakt likadana, men de är stickade med stor kärlek. De små markeringarna som mormor gjort i mönstret blev som en liten hälsning till mig och jag tänkte "jaha, nu är vi på samma ställe i mönstret". Det kändes som vi hade en liten sock-kal (kal= knit a long) tillsammans även om hon inte fysiskt fanns med mig i de sena decemberkvällarna när jag satt och stickade.

Jag hoppas att de kommer väl till pass.

Inom kort kommer en recension på en annan julklapp...

Ha det bra!

Petronella

söndag 20 december 2015

Stickad dörrkrans

Det blev visst ett inlägg till före jul. Har legat förkyld några dagar och behövde något lätt att sticka på. Jag såg något inlägg någonstans hur någon hade stickat en dörrkrans. Det tyckte jag var himla käckt, så jag tog tag i två restgarnsnystan i två olika röda nyanser och två stickor 5 , lade upp 35 maskor och stickade slätstickning fram och tillbaka. Två varv mörkrött, två varv rött tills jag hade önskad längd. Stickade ihop till en ring, trädde över en gammal kransstomme i vit rotting och sydde ihop på baksidan.
Sedan virkade jag tre gröna blad på frihand och sydde fast på kransen. En gammal virkad brosch fick bli julstjärna och så fäste dit jag en liten klocka som jag hade i en låda. Tadaa! En dörrkrans. Tre timmar inklusive montering. Mönstret till den virkade blomman hittar du här.

Det måste ju synas att det bor en stickerska i huset!

God Jul igen och glad fjärde advent!

Var inte rädd! Gud är dig nära.

Petronella

fredag 18 december 2015

God Jul!

Det lär inte bli något mer inlägg före jul eftersom allt jag knåpat ihop ska ges bort. Och jag vill ju inte avslöja någonting redan nu... Men en liten sneak peak får ni här.
Jag har fäst små tags i julklapparna så mottagarna vet vad det är för garn och hur de ska tvättas. Det tycker jag är en service man kan ge. Det skulle ju inte vara kul för varken mottagaren eller mig om plagget förstördes i första tvätten.

Innan jag tar jullov ska jag skriva klart min kandidatuppsats i bibelvetenskap så jag kan njuta lite av julen i år. Det var dåligt med den varan förra året.

Stora julkramar till alla mina läsare. Hoppas att ni får en riktigt härlig jul.

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt, och jubelpsalmer klinga i helig tid advent
När andra ljuset glimmar vi höra löftets ord, om konungen som kommer med frälsning till vår jord
När tredje ljuset tändes i kulen vintertid, vi höra himlens klockor som ringa fröjd och frid
Vi ser i fjärde ljuset en stjärna underbar, som ger på tiden gåtor, ett evighetens svar


                                                                              Helga Borhammar
Petronella

söndag 13 december 2015

Virkade glasunderlägg

Så här i glöggtider måste man ju ha glasunderlägg som liksom är lite juliga.
Under Nobelbanketten passade jag på att virka sex små rundlar i rester av Tildagarn med en liten enkel vit bårdkant runt. Eftersom de glömt att bjuda in mig i år igen fick man ju göra det bästa av situationen. Och vad kan vara bättre än lite enkelt handarbete framför TV:n.
Receptet är enkelt. Lägg upp sex fm i en magisk ring och dra åt. Virka  sedan runt, runt och öka  sex maskor på varje varv, jämnt fördelat, tills det är 54 m. Innan du drar genom tråden sista gången på sista maskan byter du till vitt garn och virkar ett varv med fm precis som innan. När du kommit runt har du 60 fm. Virka tre lm, hoppa över en m, sm. Upprepa tills du kommit runt. Fäst garnet. Stryk underlägget och häll upp glöggen. Klart!
Givetvis kan man göra dessa i vilka färger man vill. Jag har olika uppsättningar beroende på årstid. Påsk, sommar, höst... och nu jul.
Tvätta i 60 grader om någon råkar spilla och stryk med varmt järn och de är som nya.

Hoppas att ni alla har en fin luciadag. Min började traditionsenligt med lucia på TV och kommer att innehålla både lite julpyssel och studier. Förhoppningsvis hinner jag en sväng till kyrkan också.

Och så ett litet lästips!

För många hundra år sedan bodde i södra delen av Värmland en rik och girig gammal kvinna, som kallades fru Rangela. Hon ägde en borg, eller kanske att man rättare borde säga en befästad gård, vid den smala mynningen av en vik, som Vänern sänder långt in i landet, och över denna mynning hade hon byggt en bro, som kunde fällas upp på samma sätt som vindbryggan över en vallgrav...

Så börjar Selma Lagerlöfs saga "Luciadagens legend". En fantastisk liten berättelse av en fantastisk författarinna. Läs den! Den finns i boken Julberättelser av just Selma Lagerlöf. Tänd ett ljus, dämpa belysningen, häll upp lite glögg och ordna en högläsningsstund där hemma. Den här berättelsen kräver nästan det.

Kram på er och glad Lucia! Glöm inte att idag sprida lite ljus i mörkret!

Kölden biter i advent
och vårt tredje ljus blir tänt.
Gud bevare alla frusna,
ge dem värme, låt det ljusna.

Petronella
Kölden biter i advent
och vårt tredje ljus blir tänt.
Gud bevare alla frusna,
ge dem värme, låt det ljusna


onsdag 2 december 2015

Sockan Inger

En egen påhittad halvhög socka i tunt sockgarn från Teetee och restgarner i olika rosa nyanser stickad på strumpstickor nr 3. Den här gången blev den en förstärkt bandhäl.
Ett alster i min lustbetonade julklappsverkstad. Därför är de lite halvhemliga ^^.

Krama om varandra och håll fötterna varma där ute!

Petronella

onsdag 25 november 2015

Vara nöjd


Jag brukar inte ge mig in i politiska debatter eller diskussioner, är ingen nationalekonom, men efter regeringens utspel igår om åtgärderna kring flyktingmottagandet kan jag inte tiga still. Mitt hjärta blöder nämligen en smula. Det blöder av medkänsla och sorg.

Vad grundar sig denna åtgärd i? Vad är det som står på spel? Vad är det som kan gå förlorat om vi räddar dessa människor på flykt? Vad i vår välfärd står på spel? Jag har sökt men inte fått några svar.

Igår kom en av mina vuxna söner hem från en veckas semester på Teneriffa. Han hade haft det varmt och skönt och hade en del att berätta. Med sig hem hade han några broschyrer från bland annat en djurpark och ett vattenland. När han berättat om innehållet för sin lillasyster så fick hon broschyrerna. Och hon blev jätteglad. Verkligen jätteglad. För två broschyrer.

Då kom jag att tänka på min mormor Stina. Min älskade lilla mormor som lärt mig så mycket. Faktum är att mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om mormor och hur hon lärde mig handarbeta. Hon återkommer lite då och då, min mormor, hon lämnade mig liksom aldrig den där höstmorgonen när hon tog sitt sista andetag. Hon är min stora inspirationskälla och förebild och den som i mångt och mycket gav mig min barnatro som utvecklats till ett starkt prästkall.

Min mormor var "sjuklig". Hon hade ett hjärtfel som i många och långa perioder hindrade henne att göra saker som vi andra tar för givet. Hon kunde inte resa som hon ville, cykla, springa eller vara med på stimmiga lekar med oss barnbarn. Men hon var nöjd ändå. Hon läste och drömde sig bort till platser hon ville se. Utvandrade systrar i USA besökte hon i tanken med hjälp av brev och fotografier som skickades över Atlanten. När hennes ena syster var hemma för sista gången satt de länge och pratade över det lilla köksbordet och mormor fick höra om alla släktingar over there. Det är klart at hon sörjde att hon inte kunde åka dit, men jag upplevde att hon var nöjd.

Trots att hon i sin ungdom fick höra att hon inte skulle bli äldre än 50 år blev hon 85. Tack vare forskning förstås, men mest tack vare en envishet och en vilja att vara med. Jag vet också att hennes gudstro hjälpte henne många gånger. Hon fick vara med om mycket min mormor. Trots att hon var förhindrad att göra så mycket. Hon hade den lägsta folkpensionen, men klagade aldrig över att hon hade lite pengar. Morfar hjälpte ju till förstås, men man hörde aldrig att hon saknade något. Hon var nöjd.

Kanske är det så att den som inget har, har lättare att vara nöjd. Kanske är det så att den som är på flykt har lättare att känna tacksamhet över en enkel bostad än en person som aldrig upplevt krigets fasor. Min mormor var född 1920 och upplevde krisen på 30-talet och ransoneringstider under Andra världskriget. Hon visste när man skulle vara nöjd. Hon visste att det kunde vara värre än så här.

Vår välfärd står på spel säger de. Jag undrar fortfarande på vilket sätt. När någon har lust att förklara hur de få procent av världens flyktingar som kommer hit, hotar vår välfärd, ska jag lyssna och försöka förstå. Kan någon förklara varför ensamkommande flyktingbarn måste åldersbestämmas på medicinsk väg för att vår välfärd står på spel. Räcker det inte med att de säger att deras pappa och mamma har dödats i krig? Spelar det någon roll om de är 12 eller 15 år? Kan vi inte bara vara nöjda med att vi har det vi har och det kan vi dela med oss av. Vad är det som vi riskerar? En ny simhall? Bättre asfalt på någon europaväg? Snabbare tåg? Jag är helt införstådd med att vi måste ha trafiksäkra vägar och simkunniga barn. Men nu är det så att världen blöder och vi måste hjälpa till att stoppa den blödningen nu!

Karin Wiborn på Sveriges kristna råd skriver idag i bloggen att hon saknar modiga beslut. Regeringens beslut påverkar inte bara flyktingarna utan också alla dessa tusentals människor som på ideell  basis ställer upp och engagerar sig i flyktingarna.

Kanske hade detta inlägg inte kommit till om flyktingströmmen kommit för två, tre år sedan. Då hade jag en fast inkomst och det mesta rullade på. Nu har jag i stort sett ingen inkomst alls, varken studiestöd eller lön och varje månad prioriterar jag vad som behövs eller inte. Men jag är nöjd. Jag har inte köpt kläder sedan i januari, men är nöjd med dem jag har. Jag stickar och syr och känner mig glad när jag knåpat ihop något. Vi äter oss mätta varje dag och tack vare snälla vänner (som skänker urvuxna kläder till dottern) och släktingar hankar jag mig fram. Kanske är det så att jag ser vinsten med att hjälpa för att jag själv blir hjälpt? Jag kan inte bidra med pengar, men jag kan göra annat. Och vad är skillnaden mellan mig och den muslimska kvinna från Syrien jag träffade på kyrkans kvinnocafé för flyktingkvinnorna i samhället, som berättade om sin resa genom alla europas länder och hur hon vandrat i åtta dagar bärandes på två små barn genom Balkan för att ta sig till Sverige? Förutom att jag inte är på flykt och har valt att inte arbeta utan studera istället. Jag bidrar lika lite till statens finanser som hon just nu.

Vem har rätt att göra skillnad på oss? Och vilka är det som inte är nöjda med situationen just nu?

Inte kvinnan från Syrien i alla fall. Hon log och sade att "Jag ler hela tiden. Det är så bra här. Alla är snälla." Hon var nöjd. Jag hoppas och ber att hon ska få fortsätta vara nöjd. Och jag ber om hjälp att hjälpa. Och jag ber om hjälp att vara nöjd.

Varma hälsningar Petronella, som inte är ekonom, men medmänniska.





söndag 22 november 2015

Tumvantar

Jag har stickat ett par tumvantar till min dotter. Ett par hitte-på-vantar i hennes favoritfärger.
Garnet är Drops Cotton Merino och till denna nioåring gick det åt nästan ett helt nystan svart, några meter natur och ett femtedels nystan rosa Palino från Hjertegarn. Jag använde mig av strumpstickor nr 3. Det är några fel i mönsterrapporten vid ena tummen och så, men hon är nöjd och då är också jag nöjd.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här i november, men det var lite för ljust ute idag så vantarna ser blå ut. På den översta bilden ser man dock att de är svarta, men det syns ingen skillnad på det vita och rosa. Hur eller hur... ett par vantar har det blivit trots allt skrivande och läsande.

Idag är sista söndagen på kyrkoåret. Domssöndagen. Vaksamhet och väntan.

Nu väntar jag på advent. Årets mysigaste tid. Tjuvstartade idag med att plantera en adventsgrupp med hyacint och vit vinterglöd. Det kommer dofta fint om en vecka. Och då ska jag provsmaka årets glögg från Blossa som stått länge och väntat...

Ta hand om er!

Petronella

lördag 7 november 2015

Restgarnssockar

Ännu ett par sockar har lämnat stickorna.

Ett par restgarnssockor som andas lite 90-tal. De får mig att tänka på butiken Galne Gunnar. Vet inte varför. Jag kallar dem Ivar efter vanten jag inspirerats av. I boken Vantar för alla årstider finns nämligen ett par halvvantar som heter Ivar som  inspirerat mig och gav mig idén till sockan. Jag har inte följt mönstret helt eftersom det är gjort för vantar, men vissa mönsterrapporter är som på vanten.

Nu ska de tvättas och plantorkas så får vi se om det är någon som vill ha dem någongång.

Krama varandra i höstsolen!

Petronella

söndag 1 november 2015

Varför man drabbas av sockfeber

Sockstickandet fortsätter, febern är ihållande. Och jag njuter så länge den varar. Att sticka sockor är precis lagom stora, lagom svåra projekt för min studenthjärna just nu. Dessutom måste jag klura på färgkombinationer och rota runt bland restgarner och njuta av färger som utmanar mig på ett kreativt sätt i motsats till bibelvetenskapliga undersökningar eller systematiska teologiska frågor.

Det blev ett fjärde par Fårbacken och dem tänker jag behålla själv. Så det så. Och jag är så förälskad i dem. De är stickade i Palino och Nettos Uldgarn med strumpstickor 3 och är mjuka som en kattunge. Det gick åt exakt ett nystan vardera av de bägge färgerna. Jag kallar dem "Ljung i Fårbacken".
     Precis som med de första tre är mönstret skapat av Dödergök (Erica Guselius) och finns på Ravelry. (Klicka på Ravelrylänken så ser du att mina sockor finns med på sidan. Jag är stolt som en tupp.)

Just nu mår jag bra av färg och att krav- och lustfyllt få sticka precis vad jag vill. Därför tar jag inte upp några beställningar eftersom jag för tillfället blir stressad av det. Jag har tillräckligt många deadlines som det är, har fullt upp med min utbildning och min familj. Det är så det är just nu och måste få vara. Därmed inte sagt att det inte blir några hemgjorda julklappar i år. Men jag lovar ingenting. Det får bli så många det blir.

Fårbacken stickas med istickshäl vilket innebär att man lägger upp nya maskor för hälen. Dessa lägger jag upp med provisional cast on (tillfällig uppläggning). Sök på Youtube, där finns massor med bra instruktionsfilmer om du inte vet hur man gör. Det som är bra med den här tekniken är att det inte blir några synliga skarvar när du tar bort kontrastgarnet efter att du plockat upp maskorna igen och ska fortsätta med foten.
I den övre bilden håller jag på att plocka upp maskorna igen bakom kontrastgarnet, på bilden nere till vänster är det momentet klart. Nere till höger kan du se hur osynlig skarven blir när man tar bort det tillfälliga garnet.

Färg var det ja. Jag blev sugen på att sticka fler sockor i den här tekniken men ville ha ett annat mönster. Då kom jag på att man kan göra om vantmönster till sockar och började leta bland mina mönster, på Ravelry och i böcker. Jag blev då så inspirerad av vanten "Ivar" i boken "Vantar för alla årstider" att jag gjorde om den till en socka istället.
Jag blev lite tveksam till färgkombinationerna först och funderade på om jag verkligen skulle sticka den andra också. Men efter många glada tillrop och kommentarer så är den andra sockan nu på gång. Dessa är i storlek 39-40 i tre olika blandgarner.

Som sagt, stickning och virkning och i viss mån små sömnadsprojekt är mina andningshål just nu. När jag handarbetar sorterar jag tankar och lägger dem i rätt fack. Och då när jag har sorterat in dem dyker det upp nya tankar som jag har väntat på och som jag kan använda till nya saker. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Att sticka sockor kan vara ett sätt att bearbeta sorg, stress, glädje eller trötthet. Någon annan kanske håller på med luffarslöjd. Eller springer på löparbandet. Vad vet jag. Vi lämnar nu årets Allhelgonatid bakom oss, en helg då många tänder ljus på gravar och minns alla kära som lämnat oss. Jag hoppas att du har fått tid till eftertanke och tid att minnas. Och kanske glädjas och vara tacksam för de som vi fortfarande har omkring oss och tala med dem om dem som inte längre är med oss. Jag tror det är oerhört viktigt att släppa sorgen fri och öppna upp för samtal. Sorgen och minnena ser så olika ut för alla, även om vi kände samma person. Vi får aldrig döma någon för hur de sörjer eller för att de inte sörjer. Ingen vet vad som rör sig i de andras innersta. Vi måste också acceptera att en del föredrar tystnaden.

Nu välkomnar vi november med levande ljus och varma sockor i min familj. Och jag är så oändligt tacksam för det. Jag vet att det inte är så hos alla.

Gud vare med er!

Petronella

lördag 17 oktober 2015

Mysiga Fårbacken


Det är som en drog. Jag kan inte sluta sticka dessa mysiga sockor och har just lagt upp ett nytt par på stickorna. Hittills har jag stickat tre par i barnstorlek och bara använt restgarner. Mönstret är Erica Guselius (Dödergök) och finns att köpa på Ravelry. Men jag varnar dig, det är starkt beroendeframkallande stickning!
Dessa är stickade i minsta storleken (ca 1 år) med strumpstickor 3. De mäter ca 13 cm i foten. Eftersom mönstret är väldigt flexibelt så kan man göra foten kortare eller längre. Jag kallar dem "Snödroppar i Fårbacken". Det var svårt att få den gröna färgen bra på fotona, men tänk er snödroppsgrön.
Dessa är stickade i storleken 4-6 år, men jag minskade en rapport på foten, så dessa passar kanske en 2-3-åring. De mäter 15 cm i foten och jag kallar dem "Höst i Fårbacken". Ett klassiskt gråmelerat raggsocksgarn och mustig roströd till det.
Tredje paret ut är stickade i storleken 8-10 år och dessa är till min dotter som har storlek 32. Hon ville ha randiga och valde färger själv och i vilken ordning de skulle komma. Jag tycker att de är jättefina och kallar dem "Frost i Fårbacken".

Garnerna jag använt är, som sagt, restgarner. I huvudsak är det blandgarner, men också några akrylrester. Dödergök rekommenderar ett garn med ca 260 m/100 gram så det är det som har fått styra mina val.

De går ganska fort att sticka och man lär sig mönsterrapporten skapligt snabbt utantill. Hälen är en istickshäl som ger ett snyggt resultat.


Det fjärde paret är kanske till mig själv, jag får se, och dem kallar jag "Ljung i Fårbacken". Återkommer.

Ha det gott!

Petronella


onsdag 30 september 2015

Biskop Anna-Karin

Om jag inte minns fel så var det på hösten 1998 som jag under några månader mellan två utbildningar var satt i "arbetsmarknadsåtgärd", som det så fint heter. Jag befann mig på ett projekt som kallades "Systugan" där ett antal kvinnor satt och sydde och slöjdade i en gemensam lokal med en handledare. Det var toppen. Jag fick sy, sticka och pyssla hela dagarna och dessutom mot ersättning. En del alster såldes, medan en del alster fick följa med mig hem. Ett av dessa alster är min biskop som min dotter Anna häromveckan fick syn på och döpte till Anna-Karin. Hon blev genast ett stöd i mina studier...
- Hur kommer det sig att du sydde mig egentligen?
- Det var ett misstag. Eller mer att du valde själv att bli till.
- Hur då, menar du?
- Vi sydde väldigt mycket tomtar på Systugan. En speciell modell som var ganska stor, med kläder och allt. En dag stickade jag en av de röda luvorna fel. Den såg mer ut som en mitra, en biskopsmössa, och då slog det mig att jag skulle sy en biskop i undervisande syfte.
- Undervisande?
- Ja, jag arbetade som miniorledare då och tänkte att det var ett bra sätt att undervisa om kyrkoårets färger.
- Jaha, är det därför jag har så många olika mässhakar.
- Mmmm, men du jag läser här...
- Jag har en vit på mig nu...
- Ja, den har du alltid på dig. Vi kan inte ta den över huvudet eftersom den sattes dit innan jag sydde på ditt huvud.
- Huga! Aha! Är det därför de andra mässhakarna har en knapp över ena axeln.
- Ja... men du, jag läser här.. kan du inte göra något annat en stund?
- Nej. Jag vill byta mässhake nu.
- Men, alla är inte färdigsydda.
- Men två är det. Vi kan väl visa dem?
- Okej. Vi börjar med den gröna eftersom vi är inne i trefaldighetstiden nu då den används. Den gröna används mest av alla. Den gröna färgen är växandets färg.
- Som att växa och mogna i tro?
- Just precis! Upp på hyllan nu så jag kan ta en bild!

- Den här gillar jag, den matchar min hudton. Så gillar jag fisken också. En tidig kristen symbol, va?
- Japp, en av de första. Den symboliserar dopet och det eviga livet.
- Nu tar vi nästa!
- Men du, jag skulle verkligen behöva läsa det här...
- Det kan du göra sedan. Vi tar den blå nu!
- Okej.
- Jag gillar den här också. Så snyggt med silvertråden i kristusmonogrammet. När använder man den här?
- Den blå eller violetta färgen använder man i fastetider. Innan påsk och under advent och på julafton till exempel. Den violetta färgen symboliserar ånger, bot och bättring.
- Okej... Nu tar vi den röda!
- Nej, den är ju inte färdig.
- Jag såg den nyss.
- Ja, men jag har inte broderat något motiv på den än. Jag funderar fortfarande på den. Och på tal om fundera... jag borde verkligen fortsätta med mina studier nu.
- Visst. Men jag kommer tillbaka... var så säker.
- Det är bra. Gå och vila nu Anna-Karin så tar vi den röda en annan gång.
- Herrens frid!
- Herrens frid!

Suck! Jag skulle aldrig tagit fram henne igen. Nu får jag ingen ro förrän hennes alla mässhakar är färdiga. Men, det är väldigt roligt samtidigt. Sy och brodera små liturgiska plagg ger perfekt avkoppling från studierna emellanåt. Och vad är väl bättre avkoppling från teologiska studier än små liturgiska plagg med kristna symboler på?

Pax!

Petronella


måndag 14 september 2015

Makeover

Jag har några tröjor som har blivit ansatta av garderobsfukt. Snygga tröjor som jag gärna skulle vilja fortsätta använda. Men hur gör man? Snabbanta? Njaa... Göra om? Jaa! Som vanligt kommer alla sådana här idéer när jag har minst tid, men man får ta en stund då och då.

Eftersom jag aldrig vågat mig på att steeka en egenstickad tröja tänkte jag att det var läge att testa nu. Misslyckas jag så är det inte hela världen.

Sagt och gjort. Jag markerade ut partiet som skulle klippas upp med hjälp av nål och garn. Sedan sicksackade jag på bägge sidor om garnlinjen.
Därefter var det bara att klippa mellan sicksacksömmarna.
Nu kanske du anar vad det ska bli...

Sedan plockade jag med stickor nr 2 upp 170 maskor längs med kanterna och stickade en knappkant i enkel resår. När jag avmaskat den sista kanten klippte jag inte av garnet utan virkade en kant utmed hela kanten, vidare runt kragen, ner på nästa sida och vidare runt midjeresåren. Tre luftmaskor och en fast maska i var fjärde av tröjans maskor. Detta för att inte den nystickade resåren skulle bli ett "isolerat" parti och smälta in bättre i koftan. Ja, för det är ju en kofta den har blivit om du inte listat ut det redan. Det virkade varvet hjälper också knappkanten att hålla formen.

Knapparna är från en slaktad gammal herrskjorta och garnet, ett merceriserat bomullsgarn, fanns i gömmorna. Tröjan har jag fått en gång för länge sedan så makeovern var helt utan kostnad.

Ja, så enkelt kan det vara att göra om ett plagg man tröttnat på eller behöver vidga lite grand.

Petronella

tisdag 8 september 2015

Guds gränslösa kärlek

I dessa dagar av bilder och rapporter om människor på flykt över Medelhavet blir jag förstås lika berörd som alla andra. Jag gråter inombords av mänsklig grymhet och vilja att sortera in oss människor i folk och raser. Alla de gränser som vi på kartan har dragit finns ju inte i verkligheten och är ett verk av mänskligt behov av kontroll och enhetstänkande. Det är dags att släppa det nu.
I söndags frågade en präst oss åhörare i sin predikan - Var går gränsen? Var går gränsen för Europa? Var går gränsen för vilka som ska få vara med?
Den gränsen vill inte jag vara med och dra. Jag hoppas att alla som behöver en fristad för ett tag, kan få det. Sen kan vi ju alltid hoppas att EU och FN tar sina ansvar och försöker förbättra situationen på plats i Syrien eller Afghanistan eller Rumänien eller var det nu behövs. Människor ska inte på 2000-talet behöva lida för sin tro, sin sexualitet, ett funktionshinder, sitt kön, sin etnicitet eller ålder. Och framför allt inte barn som inte kan rå för var de föds. Var går gränsen för vad ett barn ska tåla?

I helgen var familjen på en lite utflykt på norra Öland tillsammans med frivilligarbetare i pastoratet. När min dotter gick trygg på klapperstensstranden vid Trollskogen kom psalm 289 till mig. Texten talade till mig i allt det som händer runt omkring oss just nu. Särskilt när jag såg det ilandflutna vraket Swiks som har hittat sin slutdestination på Öland. Kanske kan någon på flykt hitta hem här. För trots all ondska så tror jag på en ljus framtid och jag tror på Guds kärlek. Jag vet att Gud är med alla dem som drunknat på flykt och hos alla sörjande, vettskrämda och oroliga flyktingar. På land och över hav. I Guds oändliga hem.

1.Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där gå och komma,
att säga "ja" till Gud och säga "nej".
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
2. Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, 
är vind och vidd och ett oändligt hem.
3. Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

4. O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
bland alla mänskor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Text: Anders Frostensson

Inga gränser där, inte. Ett oändligt hem med kärlek åt alla. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, heter det ju. En hundralapp kan göra skillnad. Eller ett par skor. Se och hör vad som händer i ditt närområde. Säkert finns det en insamling där du kan lämna något plagg eller en leksak. Eller om du har råd, ett paket blöjor. De stora organisationerna tar tacksamt emot en liten gåva. Många bäckar små...

Just nu pågår Kalmarsund Pride. En vecka full av aktiviteter kring människors lika värde. På lördag kommer jag att gå med i paraden genom Kalmar för att visa att jag tror på Guds kärlek till alla. Utan gränser.

Petronella

fredag 4 september 2015

Sockar

Jag har stickat ett par enkla sockar i storlek 30 (ca). Ett grundmönster jag har i huvudet sedan väldigt länge och som går att variera i det oändliga vad det gäller storlek och färg. Just dessa blev enfärgade med ett kort skaft i enkel resår. Hälen är en så kallad bandhäl och är väl inte den snyggaste, men den funkar ju och är lätt och snabb att sticka. Två TV-kvällar gick det åt till det här paret.
Det gick åt nästan exakt 50 g av ett akrylgarn som fanns i lagret och jag stickade med strumpstickor 2,5. Jag gillar när det blir tät struktur på sockor. Till just barnsockar är det bra med akrylgarn tycker jag eftersom det är lite enklare att tvätta. Och så växer de ju så snabbt. Barnen alltså.


Det var länge sedan jag stickade sockar och blev faktiskt lite sugen på att sticka lite mer avancerade sockor. Klickade hem Dödergöks nya sockmönster FårbackenRavelry häromdagen. Alltid kul att stödja svenska designers. Så fina dessutom.
Men innan jag tar tag i dem ska jag nog sticka lite fler restgarnssockor. Jag vet att asylboendet kommer att behöva varma barnkläder framöver. Att sticka dessa sockor kräver inte så mycket av mig, men kanske glädjer de någon liten desto mer.

Allt gott till er i septembersolen!

Petronella

söndag 30 augusti 2015

Rom

Jag har varit i Rom i fem dagar med ett stort underbart gäng från Södra Ölands pastorat. Det har varit fantastiskt på så många sätt. Inte bara det att jag fått ta del av denna härliga stad, jag har också fått möjlighet att samtala med kloka, omtänksamma, roliga och snälla människor om allt mellan himmel och jord. Jag har fått dryfta teologiska spörsmål, liturgiska moment i mässan, drömmar och visioner, studier, församling och psalmer. Men också helt vanliga saker som kärlek, sorg, vardagsliv och svett. Ja, för svettats har vi gjort. Rom har visat sig från sin varmare sida under våra stadsvandringar. Tur att det finns så många kyrkor att gå in och svalka sig i ^^.

Jag kommer att presentera resan under sju rubriker. Lika många som Rom har kullar. Dessa kullar verkar alltid uppstå när man är som mest trött i benen.

1. Casa Il Rosario, Rosenkransens hus
Vi bodde på Dominikanersystrarnas gästhem för pilgrimer (och turister) på Goternas gata ett stenkast från Colosseum. Deras hemsida hittar du här. Varje morgon vaknade jag av att systrarna på andra sidan gatan firade mässa med sin präst. Från mitt rumsfönster såg jag deras altare. Underbar start på dagen.
Här hade vi också våra arbetspass på hemmets innergård. Det är inte så dumt att diskutera församlingsbygge under skuggan av ett limeträd.

2. Santa Maria in Trastevere och San Egidio
Det finns gott om kyrkor i Rom. Den första vi besökte var Santa Maria in Trastevere på "andra sidan" Tibern (Tibern heter Tevere på italienska). Den besökte vi efter att ha lyssnat på Erica som jobbade som volontär vid San Egidio, en slags Stadsmission. De arbetade med hemlösa, fattiga och båtflyktingar. Det var oerhört gripande att höra henne berätta om arbetet och om vad de ansåg vara evangelium, nämligen att möta och se alla människor som jämlikar och med värdighet. Vid halv nio på kvällen var vi sedan med i kyrkan på den Vesper som hölls där. Trots att jag inte kan italienska så förstod jag en hel del och kunde sjunga med i Kyrie Eleison.
3. Sevärdheter
Trots att Rom är en väldigt stor stad upplevde jag den inte så. Sevärdheterna ligger inte långt från varandra och till fots tog vi oss runt till de mest berömda sevärdheterna.

Monumentet Il Vittoriano vid Piazza Venezia
Pantheon
Takfönstret i Pantheons gigantiska kupol
Torgkonst på Piazza Navona
Piazza Navona
Piazza Navona är det torg som ligger på den plats där kejsar Domitianus uppförde en arena för friidrott- och galopptävlingar. Dessa var i bruk ända till medeltiden. I mitten av torget finns Berninis De fyra flodernas fontän. Det finns många piazzor i Rom, men det här barocktorget är nog det vackraste om du frågar mig. Jag stod länge och beundrade skulpturerna i fontänen.
Spanska trappan
Via ett antal broar kan man ta sig över floden Tibern som rinner genom Rom. Det här är en av dem. I bakgrunden syns Castel Sant´Angelo.
Ponto Vittorio Emanuele II
Det var varmt, ca 30 grader varje dag, och det gäller att hålla koll på vätskenivån i kroppen. Det är inget problem i Rom. Via de gamla akvedukterna från romartiden rann det ständigt friskt vatten ner från bergen och ut i drickfontäner och kranar. Ett väldigt friskt och gott vatten av högsta kvalitet. Solhatt och sköna skor var också av högsta prioritet.
4. Fornminnen
Överallt i staden dyker de upp, minnen från fornstora dar. Man slutade aldrig att imponeras av storlek, symmetri och elegans. Och att de finns kvar.

Colosseum är väl ett av de mest kända ställena i Rom som också ofta får stå som symbol för staden. Denna gigantiska koloss som  imponerar på oss alla. Dess rätta namn är Den Flaviska Amfiteatern och är Romarrikets största arena. Den invigdes år 80 av kejsar Titus och det tog endast åtta år att bygga den.

Inne i Colosseum fanns det plats för 50 000 åskådare som kunde titta på gladiatorspel och vilda djurkamper. Åtskilliga kristna fick sätta livet till här inne.

5. Audiens hos Påven och Peterskyrkan
På onsdagar håller Påven audiens och visar sig ute på Petersplatsen. Han åker runt i sin lilla bil bland folket och välsignar sedan alla som kommit från sin stol under baldakinen. Nu är jag inte katolik, men jag drogs ändå med i den stämning som infann sig hos folkmassorna när han kom förbi. Jag stod framme vid ett kravallstaket och höll på att bli helt intryckt av katoliker som pressade på bakifrån och som ville få en skymt av Fransiscus, eller ännu hellre bli vidrörd. Många lyfte upp sina barn och ibland stannade han till och pussade på dem. Vakterna stannade den påvliga bilen precis framför mig och jag lyckades fånga denne liberale Papa på bild. Det såg ut som om han hade en bra dag på jobbet.

På Petersplatsen i min nysydda klänning
Några dagar efter audiensen tog jag och en väninna tunnelbanan tillbaka till Vatikanen för att gå in i Peterskyrkan. Målet var att se Den Heliga Petronillas grav och altare. Det var lättare sagt än gjort, för altaret visade sig befinna sig bakom två avspärrningar. Men vi lyckades få en vakt att öppna bara för oss och på bilden nedan står jag framför hennes grav och altare, vars målning föreställer hennes begravning. Det sägs att hon var Petrus dotter och att hon var så vacker att han låste in henne i ett torn för att inte hedningar skulle komma och ta henne eller fria till henne. Då hungerstrejkade Petronilla och dog till slut av svält. Sedan blev hon begraven i en av katakomberna bland andra kristna och fick senare en basilika uppkallad efter sig. (Mer om det nedan). Senare blev hennes kvarlevor flyttade till Peterskyrkan och placerades under altaret. Vad som ligger till grund för hennes helgonförklaring är jag inte helt säker på, men hennes plats är längst fram till höger i kyrkan. Lite festligt är att hon ligger bredvid den helige Mikael. (Det heter min man) Det syns dåligt på bilden, men hela framsidan av altaret är prytt av en fantastisk mosaik. 
När vi hade tittat färdigt blev vi utsläppta bland de övriga besökarna igen. Vi tackade så mycket för visningen och lade några euros i kollektkistan.

Högaltaret med baldakinen över Petrus grav
Drottning Kristina av Sveriges grav
Schweizergardet bär uniformer i Michelangelos design.

6. Kyrkor
Rom är fullt av kyrkor. Vart du än vänder näsan ser du ett kors på något tak. Jag har redan nämnt två av dem. Santa Maria in Trastevere och Peterskyrkan. Här är ett urval av dem vi var inne i.
Takmålningen i Sant´Ignazio av Andrea Pozzo
Pauluskyrkan (San Paolo Fuori le Mura)
Någon kilometer utanför stadsmurarna ligger San Paolo Fuori le Mura (Pauluskyrkan). Det är Roms största kyrka efter Peterskyrkan och där finns bland annat Paulus grav. Som så många andra kyrkor är den från 300-talet. Ovanför de 86 marmorkolonnerna sitter mosaikmedaljonger föreställande alla påvar från aposteln Petrus och framåt.
Imponerande mosaik i Pauluskyrkans takkupol

Framför den gigantiska Petrusstatyn i Pauluskyrkan
På kullen Esquilinien ligger basilikan Santa Maria Maggiore. Efter ett mirakulöst snöfall i augusti 352 lät påven Liberius uppföra en kyrka på platsen. År 431 byggde man så en Maria-kyrka på samma plats. Varje år firar man snömiraklet den 5 augusti med blomblad som faller ned som snö över mässdeltagarna.
I kyrkan som är rik på mosaik från 400-talet ligger mästaren Bernini begravd tillsammans med några påvar.


7. Domitillas katakomber och S. Petronillas basilka
De underjordiska katakomberna (där det var fotoförbud) var gravplatser där kristna begravde sina anhöriga. Där firade man också gudstjänster och mässor och besökte sina anhörigas gravar. Däremot var det inte gömställen som man ibland felaktigt får höra. Judarna började gräva ut gångar under marken med nischer för gravar. De första kristna begravdes i judiska katakomber. På 150-talet fick de kristna egna gravplatser som man använde i ca 300 år. På 400-talet började skicket att begrava anhöriga under kyrkornas golv.
Domitillas katakomber upptäcktes av en arkeolog på 1500-talet och efter det har många av gravarna plundrats. I det fyra våningar djupa systemet av gångar finns 150 000 gravar. När en våning var full grävde man sig neråt och på andra våningen är det ca 14 km gångar. Ju längre ner man kommer, ju färre gravar finns det. Ca 2000 gravar är intakta. Nere i katakomberna finns det målningar från 300-talet som berättar för oss om hur den tidiga kristna kyrkan föreställde sig bland annat den sista måltiden. Då avbildades Jesus utan skägg som en ogift man.
Under markplanet finns en liten kyrka, en treskeppig kyrka där man nu har lyft upp en del av de marmor- och lerskivor som täckte gravarnas hål, och satt upp på väggarna i kyrkan. På dessa finns inskriptioner och bilder som gjorde att man hittade till sin anhörigs grav. Symbolerna är ofta en herde, ett musselskal eller en fisk. Först på 300-talet kom kristusmonogrammet och sedan korset. För oss är korset en symbol för uppståndelse, men för de första kristna var det ett tortyrredskap förknippat med avrättning.


Katakomberna är inget för den klaustrofobiske. Vi hade en guide och elektriska lampor. De första kristna hade bara små oljelampor de fyllde med olivolja som brann i ca 2 timmar. Fast å andra sidan var döden inget som skrämde dem. I den underjordiska S Petronillas basilika firade vi mässa tillsammans och det är faktiskt det starkaste intrycket jag bär med mig från Romresan. Att inta nattvarden där man firat mässa i 1700 år var otroligt häftigt och jag blev en del av historien. Jag blev en del av ett sammanhang och begreppet "världsvida kyrkan" blev oerhört konkret för mig där och då.

Ett stort tack till alla som var med på resan! Ni är alla fantastiska!

Arrivederla!

Petronella