torsdag 1 januari 2015

2014

Januari var månaden då jag började studera igen. Fortsatte att jobba och började en distanskurs på halvfart vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans tro och liv, för att liksom känna efter om jag var på rätt spår. Det var jag. Jag blev också vald till ordförande för Torslunda församlingsråd. Ett uppdrag jag tackat ja till innan jag visste att jag skulle börja studera igen. Men det har gått bra. Som ordförande kan man delegera ^^.
Jag sydde också en kaffeväska, stickade en mössa efter eget mönster, smälte ljusstumpar och nålband på ett par sockor.

Februari. Den månad då jag tog mod till mig och ringde rekryteraren i Växjö stift. Ett första nervöst möte med Katarina och sedan var jag inne i den energikrävande och känslomässigt laddade antagningsprocess som präglade en stor del av 2014.
Vårt gästrum blev klart och jag lyckades få ordning på mina garner. En och annan mössa virkades också.

I mars stickade jag en långkofta och virkade och stickade på sjalar. Och försökte vänja mig vid tanken att jag höll på att byta spår och så småningom byta yrkesidentitet. Inte helt lätt när man faktiskt trivs med det man gör och identifierar sig så starkt med att vara lärare. Ett underbart jobb. Men blir man kallad så blir man.

April bjöd på en tuff arbetsmånad och endast två blogginlägg (kommentarer överflödiga). Jag träffade biskop Jan-Olof för första gånget i ett givande samtal och jag kände mig lite mer säker på att jag var på rätt väg. Men han sade också till mig att min inre kallelse kan ingen ta ifrån mig, men den världsliga kallelsen är det andra som styr över. Det har nog varit det jobbigaste i den här antagningsprocessen, att mitt öde låg i andras händer. Människor som inte kände mig på riktigt. Att varje möte med en ny människa innebar att vända ut och in på sig själv och försöka motivera varför just jag skulle bli en bra präst eller vad min kallelse innebär och hur jag vet att det är en kallelse. Vem är jag som person och hur har mitt liv format mig till den jag är?
Samtidigt pågick kursen och jag fick möta många nya människor och fenomen och fundera på framtida ställningstaganden. Nyttigt!

I maj hade jag mina nålbundna sockor på en amatörutställning och ni som jobbar i skolans värld vet att maj är ett enda kaos av saker som ska göras innan läsåret tar slut. Detta upplevde jag på två fronter. Som student och som lärare. Men jag sydde två projektväskor av cottlinlöpare också och loppade fyra fina Rörstrandsassietter.
För första gången träffade jag en psykolog också. Samtalet med honom var ett led i kartläggningen och antagningsprocessen. Ett väldigt intressant samtal som kretsade mycket kring min roll i syskonskaran och den jag var i min familj när jag växte upp. Ibland är det jobbigt att gräva i det förgångna, men här handlade det om att hitta pusselbitar till det pussel som är jag och min identitet. Hur kan jag använda det som jag har i min ryggsäck för att kunna hjälpa andra och hitta styrkor i det som är jag?

Juni. En månad då frusna jag börjar att tina upp lite grand. Jag blev bonusfarmor till underbara lilla Saga och fick tillbaka min stickmojo. För vem vill inte sticka små rara koftor till små rara bebisar? Jag avslutade min kurs och fick förmånen att vistas på St Sigfrids folkhögskola på Kronoberg i 4 dagar på en praktikantkurs som skulle förbereda oss för den kommande prästpraktiken. Fyra fantastiska dagar då jag fick lära känna fina Anna, Johanna, Kalle, Joel och Eric som precis som jag väntade på antagningsbesked. Eric, Joel och jag gjorde praktik hos underbara Annette Geyer i Emmaboda pastorat och jag fick bekräftelse på att jag var på rätt väg. Igen.
Jag hann inte vara så kreativ, rent praktiskt, under den här perioden. Det var ju sommar också. Men en påse till blev det.
Juli. Försökte bara vara ledig och njuta av min familj. Virkade klart en andra spindelsjal.
Augusti. Var på semester i Göteborg hos fina Erika och fiskade kräftor i Hindsjön. Stickade en tunika till Anna som jag nog måste utnämna till årets mest lyckade stickprojekt. Hon använder den flitigt.
En fjärde projektväska blev det också innan semestern var slut. Jag var inte jättetaggad att börja jobba igen efter praktiken och semestern och med vetskapen att studierna nu skulle skruvas upp ett snäpp. Men pliktmänniska som man är bet jag ihop och körde på. Och det var just det jag gjorde. Bokstavligt talat. Jag krockade med en traktor den 25 augusti. Vi klarade oss mirakulöst, jag och min kollega som åkte med. Det blev en tankeställare för mig och där och då bestämde jag mig för att om jag blev antagen som prästkandidat skulle jag säga upp mig från mitt jobb och sluta rusa fram genom livet.

September. Månaden med stort S. Antagningskonferens i dagarna två. Omvälvande och spännande och pirrigt. Allt vi sade och gjorde iakttogs och lyssnades in av en antagningsgrupp bestående av fyra personer från domkapitlet. Sedan följde nio dagar av nervös väntan. Men det gick bra. En solig dag i mitten av september fick jag mitt efterlängtade besked av biskopen. Växjö stift tror på mig och tror att jag kommer att bli en bra präst en dag. Den långa antagningsprocessen var nu över och jag var så glad att alla mina kamrater också klarade sig. Nu var det bara att lämna in uppsägningslappen och lägga i nästa växel. Och den visade sig behövas. September var också månaden då jag förstod att läsa bibelvetenskap i Lund på helfart och dessutom jobba 80% som lärare inte skulle gå.
Stickade en lakritstopp och gav bloggen ett nytt tilläggsnamn. Credo.

I oktober stickade och virkade jag doppresenter till lilla Saga och kämpade på med livet.

Om det inte vore för min uggletröja så är november en månad jag helst inte vill tala om. Fortfarande ingen ersättare på min tjänst och en kropp som börjar säga ifrån. Sjukdagarna börjar dugga tätt och jag känner mig otillräcklig på alla plan.

December och adventstid. Den månad då jag slutar min tjänst som lärare på skolan och  försöker hinna ikapp en massa skolarbete. Julstöket och familjen får stryka på foten och jag har svårt att hitta julefriden. Men en julsjal blev iallafall stickad och mätta blev vi på julafton. Och hela familjen var samlad. Det tackar jag för. Igår fyllde dottern åtta år och släkt och familj var här och firade henne på dagen. Jag är välsignad med en så himla fin familj. Tack för det!

2015 får gärna bli det år då jag hittar rytmen och kommer i fas med saker och ting. Jag hoppas att vi alla kommer att få vara friska och krya. Jag hoppas att alla barn i världen ska få fylla fem och att krigande gubbar ska ta sig samman och sluta fred med varandra.

Som vanligt ska jag försöka konsumera klokare, återanvända och äta mer grönt. Och så kommer det nog att bli ganska mycket ego-stickning. Projekt som gör mig glad.

Välsignelse till er alla med önskan om ett Gott Nytt År!

Kram Petronella

1 kommentar:

  1. Spännande år du har haft! Välkommen in i en ny värld som livet som präst kandidat är! Du har en rolig och utmanande tid framför dig! Lyssna på hjärtat, Gud och din magkänsla! Försök njuta och be om hjälp! Ser fram emot att vi blir systrar i ämbetet! Hojta till om du tjänstgör i närheten av Alvesta/Jönköping så man får hälsa på!

    Kram stine

    SvaraRadera