söndag 29 mars 2015

Sagan om Hybridsjalen

Det var en gång en sticktokig präststudent från Öland som en kväll satt fast i sitt studentrum i Eslöv med endast ett par grova bambustickor och två nystan med tunt ullgarn, ett svart och ett lila. Sticksuget var pockande och läxorna var gjorda och inget pågående projekt fanns att tillgå.
     En god vän till studenten deltog vid denna tidpunkt i ett TV-program som sändes en halvtimme på vardagskvällar och studenten tyckte alltid att det var ett ypperligt tillfälle att koppla av med lite stickning medan hon tittade på detta program. Men vad skulle hon sticka?

Man kan aldrig få för många sjalar, tänkte hon och lade upp tre maskor med det svarta garnet på stickan. Av ren och skär gammal vana blev det snart en viggformad sjal i gles rätstickning. Nästan som julsjalen hon stickat förut.

Rätt som det var (ja, inte samma kväll, men nästan) var det svarta nystanet uppstickat.
     Nej, tänkte studenten, den här blir för liten. Jag måste hitta på något.
Då tittade hon ner i sin påse och såg det lila garnet.
     Kanske kan jag göra en snygg avslutning i den här färgen, frågade hon sig själv och svarade raskt tillbaka att det skulle hon. Hon mindes då en sjal hon stickat för ett par år sedan som hade en sådan fin spetsstickad bladkant. Opsa hette den och mönstret var skapat av VisaLisa.
     Hon började rota i sitt Ravelry-bibliotek och hittade faktiskt mönstret, tog fram det lila garnet och började sticka vidare så hon skulle få rätt maskantal på stickan. Och sen blev det vackra lila blad längs hela sjalkanten. Studenten kände sig riktigt nöjd när hon lade sjalen på blockningsmattan efter bara ett par veckors stickande.

Och tänk så bra det blev! Två mönster och två färger blev en fin sjal. Den fick namnet Hybrid.
Den här ska jag spara och ge till någon jag tycker se ut att behöva en sjal i mjukaste superwashull. Någon som passar i svart och lila.

Studenten svepte sjalen om halsen och kände sig nöjd med sitt verk. Tänk vilka sköna stunder hon haft med den här stickningen.
Sedan vek hon varsamt ihop sjalen och lade den i högen med nystickade oanvända sjalar och kände sig rik.
Rik på värmande plagg att ha till hösten och vintern, rik på möjligheten att ge bort något fint till en frusen vän. Och allt började med ett par stickor, två udda nystan och ett behov av att skapa något med sina händer.

Tack Gud för gåvan att skapa!

(Och fåren, som ger oss ull...)

Amen.

Petronella


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar