onsdag 30 september 2015

Biskop Anna-Karin

Om jag inte minns fel så var det på hösten 1998 som jag under några månader mellan två utbildningar var satt i "arbetsmarknadsåtgärd", som det så fint heter. Jag befann mig på ett projekt som kallades "Systugan" där ett antal kvinnor satt och sydde och slöjdade i en gemensam lokal med en handledare. Det var toppen. Jag fick sy, sticka och pyssla hela dagarna och dessutom mot ersättning. En del alster såldes, medan en del alster fick följa med mig hem. Ett av dessa alster är min biskop som min dotter Anna häromveckan fick syn på och döpte till Anna-Karin. Hon blev genast ett stöd i mina studier...
- Hur kommer det sig att du sydde mig egentligen?
- Det var ett misstag. Eller mer att du valde själv att bli till.
- Hur då, menar du?
- Vi sydde väldigt mycket tomtar på Systugan. En speciell modell som var ganska stor, med kläder och allt. En dag stickade jag en av de röda luvorna fel. Den såg mer ut som en mitra, en biskopsmössa, och då slog det mig att jag skulle sy en biskop i undervisande syfte.
- Undervisande?
- Ja, jag arbetade som miniorledare då och tänkte att det var ett bra sätt att undervisa om kyrkoårets färger.
- Jaha, är det därför jag har så många olika mässhakar.
- Mmmm, men du jag läser här...
- Jag har en vit på mig nu...
- Ja, den har du alltid på dig. Vi kan inte ta den över huvudet eftersom den sattes dit innan jag sydde på ditt huvud.
- Huga! Aha! Är det därför de andra mässhakarna har en knapp över ena axeln.
- Ja... men du, jag läser här.. kan du inte göra något annat en stund?
- Nej. Jag vill byta mässhake nu.
- Men, alla är inte färdigsydda.
- Men två är det. Vi kan väl visa dem?
- Okej. Vi börjar med den gröna eftersom vi är inne i trefaldighetstiden nu då den används. Den gröna används mest av alla. Den gröna färgen är växandets färg.
- Som att växa och mogna i tro?
- Just precis! Upp på hyllan nu så jag kan ta en bild!

- Den här gillar jag, den matchar min hudton. Så gillar jag fisken också. En tidig kristen symbol, va?
- Japp, en av de första. Den symboliserar dopet och det eviga livet.
- Nu tar vi nästa!
- Men du, jag skulle verkligen behöva läsa det här...
- Det kan du göra sedan. Vi tar den blå nu!
- Okej.
- Jag gillar den här också. Så snyggt med silvertråden i kristusmonogrammet. När använder man den här?
- Den blå eller violetta färgen använder man i fastetider. Innan påsk och under advent och på julafton till exempel. Den violetta färgen symboliserar ånger, bot och bättring.
- Okej... Nu tar vi den röda!
- Nej, den är ju inte färdig.
- Jag såg den nyss.
- Ja, men jag har inte broderat något motiv på den än. Jag funderar fortfarande på den. Och på tal om fundera... jag borde verkligen fortsätta med mina studier nu.
- Visst. Men jag kommer tillbaka... var så säker.
- Det är bra. Gå och vila nu Anna-Karin så tar vi den röda en annan gång.
- Herrens frid!
- Herrens frid!

Suck! Jag skulle aldrig tagit fram henne igen. Nu får jag ingen ro förrän hennes alla mässhakar är färdiga. Men, det är väldigt roligt samtidigt. Sy och brodera små liturgiska plagg ger perfekt avkoppling från studierna emellanåt. Och vad är väl bättre avkoppling från teologiska studier än små liturgiska plagg med kristna symboler på?

Pax!

Petronella


måndag 14 september 2015

Makeover

Jag har några tröjor som har blivit ansatta av garderobsfukt. Snygga tröjor som jag gärna skulle vilja fortsätta använda. Men hur gör man? Snabbanta? Njaa... Göra om? Jaa! Som vanligt kommer alla sådana här idéer när jag har minst tid, men man får ta en stund då och då.

Eftersom jag aldrig vågat mig på att steeka en egenstickad tröja tänkte jag att det var läge att testa nu. Misslyckas jag så är det inte hela världen.

Sagt och gjort. Jag markerade ut partiet som skulle klippas upp med hjälp av nål och garn. Sedan sicksackade jag på bägge sidor om garnlinjen.
Därefter var det bara att klippa mellan sicksacksömmarna.
Nu kanske du anar vad det ska bli...

Sedan plockade jag med stickor nr 2 upp 170 maskor längs med kanterna och stickade en knappkant i enkel resår. När jag avmaskat den sista kanten klippte jag inte av garnet utan virkade en kant utmed hela kanten, vidare runt kragen, ner på nästa sida och vidare runt midjeresåren. Tre luftmaskor och en fast maska i var fjärde av tröjans maskor. Detta för att inte den nystickade resåren skulle bli ett "isolerat" parti och smälta in bättre i koftan. Ja, för det är ju en kofta den har blivit om du inte listat ut det redan. Det virkade varvet hjälper också knappkanten att hålla formen.

Knapparna är från en slaktad gammal herrskjorta och garnet, ett merceriserat bomullsgarn, fanns i gömmorna. Tröjan har jag fått en gång för länge sedan så makeovern var helt utan kostnad.

Ja, så enkelt kan det vara att göra om ett plagg man tröttnat på eller behöver vidga lite grand.

Petronella

tisdag 8 september 2015

Guds gränslösa kärlek

I dessa dagar av bilder och rapporter om människor på flykt över Medelhavet blir jag förstås lika berörd som alla andra. Jag gråter inombords av mänsklig grymhet och vilja att sortera in oss människor i folk och raser. Alla de gränser som vi på kartan har dragit finns ju inte i verkligheten och är ett verk av mänskligt behov av kontroll och enhetstänkande. Det är dags att släppa det nu.
I söndags frågade en präst oss åhörare i sin predikan - Var går gränsen? Var går gränsen för Europa? Var går gränsen för vilka som ska få vara med?
Den gränsen vill inte jag vara med och dra. Jag hoppas att alla som behöver en fristad för ett tag, kan få det. Sen kan vi ju alltid hoppas att EU och FN tar sina ansvar och försöker förbättra situationen på plats i Syrien eller Afghanistan eller Rumänien eller var det nu behövs. Människor ska inte på 2000-talet behöva lida för sin tro, sin sexualitet, ett funktionshinder, sitt kön, sin etnicitet eller ålder. Och framför allt inte barn som inte kan rå för var de föds. Var går gränsen för vad ett barn ska tåla?

I helgen var familjen på en lite utflykt på norra Öland tillsammans med frivilligarbetare i pastoratet. När min dotter gick trygg på klapperstensstranden vid Trollskogen kom psalm 289 till mig. Texten talade till mig i allt det som händer runt omkring oss just nu. Särskilt när jag såg det ilandflutna vraket Swiks som har hittat sin slutdestination på Öland. Kanske kan någon på flykt hitta hem här. För trots all ondska så tror jag på en ljus framtid och jag tror på Guds kärlek. Jag vet att Gud är med alla dem som drunknat på flykt och hos alla sörjande, vettskrämda och oroliga flyktingar. På land och över hav. I Guds oändliga hem.

1.Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där gå och komma,
att säga "ja" till Gud och säga "nej".
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
2. Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, 
är vind och vidd och ett oändligt hem.
3. Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

4. O döm oss, Herre, frisäg oss i domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
bland alla mänskor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Text: Anders Frostensson

Inga gränser där, inte. Ett oändligt hem med kärlek åt alla. 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, heter det ju. En hundralapp kan göra skillnad. Eller ett par skor. Se och hör vad som händer i ditt närområde. Säkert finns det en insamling där du kan lämna något plagg eller en leksak. Eller om du har råd, ett paket blöjor. De stora organisationerna tar tacksamt emot en liten gåva. Många bäckar små...

Just nu pågår Kalmarsund Pride. En vecka full av aktiviteter kring människors lika värde. På lördag kommer jag att gå med i paraden genom Kalmar för att visa att jag tror på Guds kärlek till alla. Utan gränser.

Petronella

fredag 4 september 2015

Sockar

Jag har stickat ett par enkla sockar i storlek 30 (ca). Ett grundmönster jag har i huvudet sedan väldigt länge och som går att variera i det oändliga vad det gäller storlek och färg. Just dessa blev enfärgade med ett kort skaft i enkel resår. Hälen är en så kallad bandhäl och är väl inte den snyggaste, men den funkar ju och är lätt och snabb att sticka. Två TV-kvällar gick det åt till det här paret.
Det gick åt nästan exakt 50 g av ett akrylgarn som fanns i lagret och jag stickade med strumpstickor 2,5. Jag gillar när det blir tät struktur på sockor. Till just barnsockar är det bra med akrylgarn tycker jag eftersom det är lite enklare att tvätta. Och så växer de ju så snabbt. Barnen alltså.


Det var länge sedan jag stickade sockar och blev faktiskt lite sugen på att sticka lite mer avancerade sockor. Klickade hem Dödergöks nya sockmönster FårbackenRavelry häromdagen. Alltid kul att stödja svenska designers. Så fina dessutom.
Men innan jag tar tag i dem ska jag nog sticka lite fler restgarnssockor. Jag vet att asylboendet kommer att behöva varma barnkläder framöver. Att sticka dessa sockor kräver inte så mycket av mig, men kanske glädjer de någon liten desto mer.

Allt gott till er i septembersolen!

Petronella