onsdag 25 november 2015

Vara nöjd


Jag brukar inte ge mig in i politiska debatter eller diskussioner, är ingen nationalekonom, men efter regeringens utspel igår om åtgärderna kring flyktingmottagandet kan jag inte tiga still. Mitt hjärta blöder nämligen en smula. Det blöder av medkänsla och sorg.

Vad grundar sig denna åtgärd i? Vad är det som står på spel? Vad är det som kan gå förlorat om vi räddar dessa människor på flykt? Vad i vår välfärd står på spel? Jag har sökt men inte fått några svar.

Igår kom en av mina vuxna söner hem från en veckas semester på Teneriffa. Han hade haft det varmt och skönt och hade en del att berätta. Med sig hem hade han några broschyrer från bland annat en djurpark och ett vattenland. När han berättat om innehållet för sin lillasyster så fick hon broschyrerna. Och hon blev jätteglad. Verkligen jätteglad. För två broschyrer.

Då kom jag att tänka på min mormor Stina. Min älskade lilla mormor som lärt mig så mycket. Faktum är att mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om mormor och hur hon lärde mig handarbeta. Hon återkommer lite då och då, min mormor, hon lämnade mig liksom aldrig den där höstmorgonen när hon tog sitt sista andetag. Hon är min stora inspirationskälla och förebild och den som i mångt och mycket gav mig min barnatro som utvecklats till ett starkt prästkall.

Min mormor var "sjuklig". Hon hade ett hjärtfel som i många och långa perioder hindrade henne att göra saker som vi andra tar för givet. Hon kunde inte resa som hon ville, cykla, springa eller vara med på stimmiga lekar med oss barnbarn. Men hon var nöjd ändå. Hon läste och drömde sig bort till platser hon ville se. Utvandrade systrar i USA besökte hon i tanken med hjälp av brev och fotografier som skickades över Atlanten. När hennes ena syster var hemma för sista gången satt de länge och pratade över det lilla köksbordet och mormor fick höra om alla släktingar over there. Det är klart at hon sörjde att hon inte kunde åka dit, men jag upplevde att hon var nöjd.

Trots att hon i sin ungdom fick höra att hon inte skulle bli äldre än 50 år blev hon 85. Tack vare forskning förstås, men mest tack vare en envishet och en vilja att vara med. Jag vet också att hennes gudstro hjälpte henne många gånger. Hon fick vara med om mycket min mormor. Trots att hon var förhindrad att göra så mycket. Hon hade den lägsta folkpensionen, men klagade aldrig över att hon hade lite pengar. Morfar hjälpte ju till förstås, men man hörde aldrig att hon saknade något. Hon var nöjd.

Kanske är det så att den som inget har, har lättare att vara nöjd. Kanske är det så att den som är på flykt har lättare att känna tacksamhet över en enkel bostad än en person som aldrig upplevt krigets fasor. Min mormor var född 1920 och upplevde krisen på 30-talet och ransoneringstider under Andra världskriget. Hon visste när man skulle vara nöjd. Hon visste att det kunde vara värre än så här.

Vår välfärd står på spel säger de. Jag undrar fortfarande på vilket sätt. När någon har lust att förklara hur de få procent av världens flyktingar som kommer hit, hotar vår välfärd, ska jag lyssna och försöka förstå. Kan någon förklara varför ensamkommande flyktingbarn måste åldersbestämmas på medicinsk väg för att vår välfärd står på spel. Räcker det inte med att de säger att deras pappa och mamma har dödats i krig? Spelar det någon roll om de är 12 eller 15 år? Kan vi inte bara vara nöjda med att vi har det vi har och det kan vi dela med oss av. Vad är det som vi riskerar? En ny simhall? Bättre asfalt på någon europaväg? Snabbare tåg? Jag är helt införstådd med att vi måste ha trafiksäkra vägar och simkunniga barn. Men nu är det så att världen blöder och vi måste hjälpa till att stoppa den blödningen nu!

Karin Wiborn på Sveriges kristna råd skriver idag i bloggen att hon saknar modiga beslut. Regeringens beslut påverkar inte bara flyktingarna utan också alla dessa tusentals människor som på ideell  basis ställer upp och engagerar sig i flyktingarna.

Kanske hade detta inlägg inte kommit till om flyktingströmmen kommit för två, tre år sedan. Då hade jag en fast inkomst och det mesta rullade på. Nu har jag i stort sett ingen inkomst alls, varken studiestöd eller lön och varje månad prioriterar jag vad som behövs eller inte. Men jag är nöjd. Jag har inte köpt kläder sedan i januari, men är nöjd med dem jag har. Jag stickar och syr och känner mig glad när jag knåpat ihop något. Vi äter oss mätta varje dag och tack vare snälla vänner (som skänker urvuxna kläder till dottern) och släktingar hankar jag mig fram. Kanske är det så att jag ser vinsten med att hjälpa för att jag själv blir hjälpt? Jag kan inte bidra med pengar, men jag kan göra annat. Och vad är skillnaden mellan mig och den muslimska kvinna från Syrien jag träffade på kyrkans kvinnocafé för flyktingkvinnorna i samhället, som berättade om sin resa genom alla europas länder och hur hon vandrat i åtta dagar bärandes på två små barn genom Balkan för att ta sig till Sverige? Förutom att jag inte är på flykt och har valt att inte arbeta utan studera istället. Jag bidrar lika lite till statens finanser som hon just nu.

Vem har rätt att göra skillnad på oss? Och vilka är det som inte är nöjda med situationen just nu?

Inte kvinnan från Syrien i alla fall. Hon log och sade att "Jag ler hela tiden. Det är så bra här. Alla är snälla." Hon var nöjd. Jag hoppas och ber att hon ska få fortsätta vara nöjd. Och jag ber om hjälp att hjälpa. Och jag ber om hjälp att vara nöjd.

Varma hälsningar Petronella, som inte är ekonom, men medmänniska.





söndag 22 november 2015

Tumvantar

Jag har stickat ett par tumvantar till min dotter. Ett par hitte-på-vantar i hennes favoritfärger.
Garnet är Drops Cotton Merino och till denna nioåring gick det åt nästan ett helt nystan svart, några meter natur och ett femtedels nystan rosa Palino från Hjertegarn. Jag använde mig av strumpstickor nr 3. Det är några fel i mönsterrapporten vid ena tummen och så, men hon är nöjd och då är också jag nöjd.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här i november, men det var lite för ljust ute idag så vantarna ser blå ut. På den översta bilden ser man dock att de är svarta, men det syns ingen skillnad på det vita och rosa. Hur eller hur... ett par vantar har det blivit trots allt skrivande och läsande.

Idag är sista söndagen på kyrkoåret. Domssöndagen. Vaksamhet och väntan.

Nu väntar jag på advent. Årets mysigaste tid. Tjuvstartade idag med att plantera en adventsgrupp med hyacint och vit vinterglöd. Det kommer dofta fint om en vecka. Och då ska jag provsmaka årets glögg från Blossa som stått länge och väntat...

Ta hand om er!

Petronella

lördag 7 november 2015

Restgarnssockar

Ännu ett par sockar har lämnat stickorna.

Ett par restgarnssockor som andas lite 90-tal. De får mig att tänka på butiken Galne Gunnar. Vet inte varför. Jag kallar dem Ivar efter vanten jag inspirerats av. I boken Vantar för alla årstider finns nämligen ett par halvvantar som heter Ivar som  inspirerat mig och gav mig idén till sockan. Jag har inte följt mönstret helt eftersom det är gjort för vantar, men vissa mönsterrapporter är som på vanten.

Nu ska de tvättas och plantorkas så får vi se om det är någon som vill ha dem någongång.

Krama varandra i höstsolen!

Petronella

söndag 1 november 2015

Varför man drabbas av sockfeber

Sockstickandet fortsätter, febern är ihållande. Och jag njuter så länge den varar. Att sticka sockor är precis lagom stora, lagom svåra projekt för min studenthjärna just nu. Dessutom måste jag klura på färgkombinationer och rota runt bland restgarner och njuta av färger som utmanar mig på ett kreativt sätt i motsats till bibelvetenskapliga undersökningar eller systematiska teologiska frågor.

Det blev ett fjärde par Fårbacken och dem tänker jag behålla själv. Så det så. Och jag är så förälskad i dem. De är stickade i Palino och Nettos Uldgarn med strumpstickor 3 och är mjuka som en kattunge. Det gick åt exakt ett nystan vardera av de bägge färgerna. Jag kallar dem "Ljung i Fårbacken".
     Precis som med de första tre är mönstret skapat av Dödergök (Erica Guselius) och finns på Ravelry. (Klicka på Ravelrylänken så ser du att mina sockor finns med på sidan. Jag är stolt som en tupp.)

Just nu mår jag bra av färg och att krav- och lustfyllt få sticka precis vad jag vill. Därför tar jag inte upp några beställningar eftersom jag för tillfället blir stressad av det. Jag har tillräckligt många deadlines som det är, har fullt upp med min utbildning och min familj. Det är så det är just nu och måste få vara. Därmed inte sagt att det inte blir några hemgjorda julklappar i år. Men jag lovar ingenting. Det får bli så många det blir.

Fårbacken stickas med istickshäl vilket innebär att man lägger upp nya maskor för hälen. Dessa lägger jag upp med provisional cast on (tillfällig uppläggning). Sök på Youtube, där finns massor med bra instruktionsfilmer om du inte vet hur man gör. Det som är bra med den här tekniken är att det inte blir några synliga skarvar när du tar bort kontrastgarnet efter att du plockat upp maskorna igen och ska fortsätta med foten.
I den övre bilden håller jag på att plocka upp maskorna igen bakom kontrastgarnet, på bilden nere till vänster är det momentet klart. Nere till höger kan du se hur osynlig skarven blir när man tar bort det tillfälliga garnet.

Färg var det ja. Jag blev sugen på att sticka fler sockor i den här tekniken men ville ha ett annat mönster. Då kom jag på att man kan göra om vantmönster till sockar och började leta bland mina mönster, på Ravelry och i böcker. Jag blev då så inspirerad av vanten "Ivar" i boken "Vantar för alla årstider" att jag gjorde om den till en socka istället.
Jag blev lite tveksam till färgkombinationerna först och funderade på om jag verkligen skulle sticka den andra också. Men efter många glada tillrop och kommentarer så är den andra sockan nu på gång. Dessa är i storlek 39-40 i tre olika blandgarner.

Som sagt, stickning och virkning och i viss mån små sömnadsprojekt är mina andningshål just nu. När jag handarbetar sorterar jag tankar och lägger dem i rätt fack. Och då när jag har sorterat in dem dyker det upp nya tankar som jag har väntat på och som jag kan använda till nya saker. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Att sticka sockor kan vara ett sätt att bearbeta sorg, stress, glädje eller trötthet. Någon annan kanske håller på med luffarslöjd. Eller springer på löparbandet. Vad vet jag. Vi lämnar nu årets Allhelgonatid bakom oss, en helg då många tänder ljus på gravar och minns alla kära som lämnat oss. Jag hoppas att du har fått tid till eftertanke och tid att minnas. Och kanske glädjas och vara tacksam för de som vi fortfarande har omkring oss och tala med dem om dem som inte längre är med oss. Jag tror det är oerhört viktigt att släppa sorgen fri och öppna upp för samtal. Sorgen och minnena ser så olika ut för alla, även om vi kände samma person. Vi får aldrig döma någon för hur de sörjer eller för att de inte sörjer. Ingen vet vad som rör sig i de andras innersta. Vi måste också acceptera att en del föredrar tystnaden.

Nu välkomnar vi november med levande ljus och varma sockor i min familj. Och jag är så oändligt tacksam för det. Jag vet att det inte är så hos alla.

Gud vare med er!

Petronella