onsdag 25 november 2015

Vara nöjd


Jag brukar inte ge mig in i politiska debatter eller diskussioner, är ingen nationalekonom, men efter regeringens utspel igår om åtgärderna kring flyktingmottagandet kan jag inte tiga still. Mitt hjärta blöder nämligen en smula. Det blöder av medkänsla och sorg.

Vad grundar sig denna åtgärd i? Vad är det som står på spel? Vad är det som kan gå förlorat om vi räddar dessa människor på flykt? Vad i vår välfärd står på spel? Jag har sökt men inte fått några svar.

Igår kom en av mina vuxna söner hem från en veckas semester på Teneriffa. Han hade haft det varmt och skönt och hade en del att berätta. Med sig hem hade han några broschyrer från bland annat en djurpark och ett vattenland. När han berättat om innehållet för sin lillasyster så fick hon broschyrerna. Och hon blev jätteglad. Verkligen jätteglad. För två broschyrer.

Då kom jag att tänka på min mormor Stina. Min älskade lilla mormor som lärt mig så mycket. Faktum är att mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om mormor och hur hon lärde mig handarbeta. Hon återkommer lite då och då, min mormor, hon lämnade mig liksom aldrig den där höstmorgonen när hon tog sitt sista andetag. Hon är min stora inspirationskälla och förebild och den som i mångt och mycket gav mig min barnatro som utvecklats till ett starkt prästkall.

Min mormor var "sjuklig". Hon hade ett hjärtfel som i många och långa perioder hindrade henne att göra saker som vi andra tar för givet. Hon kunde inte resa som hon ville, cykla, springa eller vara med på stimmiga lekar med oss barnbarn. Men hon var nöjd ändå. Hon läste och drömde sig bort till platser hon ville se. Utvandrade systrar i USA besökte hon i tanken med hjälp av brev och fotografier som skickades över Atlanten. När hennes ena syster var hemma för sista gången satt de länge och pratade över det lilla köksbordet och mormor fick höra om alla släktingar over there. Det är klart at hon sörjde att hon inte kunde åka dit, men jag upplevde att hon var nöjd.

Trots att hon i sin ungdom fick höra att hon inte skulle bli äldre än 50 år blev hon 85. Tack vare forskning förstås, men mest tack vare en envishet och en vilja att vara med. Jag vet också att hennes gudstro hjälpte henne många gånger. Hon fick vara med om mycket min mormor. Trots att hon var förhindrad att göra så mycket. Hon hade den lägsta folkpensionen, men klagade aldrig över att hon hade lite pengar. Morfar hjälpte ju till förstås, men man hörde aldrig att hon saknade något. Hon var nöjd.

Kanske är det så att den som inget har, har lättare att vara nöjd. Kanske är det så att den som är på flykt har lättare att känna tacksamhet över en enkel bostad än en person som aldrig upplevt krigets fasor. Min mormor var född 1920 och upplevde krisen på 30-talet och ransoneringstider under Andra världskriget. Hon visste när man skulle vara nöjd. Hon visste att det kunde vara värre än så här.

Vår välfärd står på spel säger de. Jag undrar fortfarande på vilket sätt. När någon har lust att förklara hur de få procent av världens flyktingar som kommer hit, hotar vår välfärd, ska jag lyssna och försöka förstå. Kan någon förklara varför ensamkommande flyktingbarn måste åldersbestämmas på medicinsk väg för att vår välfärd står på spel. Räcker det inte med att de säger att deras pappa och mamma har dödats i krig? Spelar det någon roll om de är 12 eller 15 år? Kan vi inte bara vara nöjda med att vi har det vi har och det kan vi dela med oss av. Vad är det som vi riskerar? En ny simhall? Bättre asfalt på någon europaväg? Snabbare tåg? Jag är helt införstådd med att vi måste ha trafiksäkra vägar och simkunniga barn. Men nu är det så att världen blöder och vi måste hjälpa till att stoppa den blödningen nu!

Karin Wiborn på Sveriges kristna råd skriver idag i bloggen att hon saknar modiga beslut. Regeringens beslut påverkar inte bara flyktingarna utan också alla dessa tusentals människor som på ideell  basis ställer upp och engagerar sig i flyktingarna.

Kanske hade detta inlägg inte kommit till om flyktingströmmen kommit för två, tre år sedan. Då hade jag en fast inkomst och det mesta rullade på. Nu har jag i stort sett ingen inkomst alls, varken studiestöd eller lön och varje månad prioriterar jag vad som behövs eller inte. Men jag är nöjd. Jag har inte köpt kläder sedan i januari, men är nöjd med dem jag har. Jag stickar och syr och känner mig glad när jag knåpat ihop något. Vi äter oss mätta varje dag och tack vare snälla vänner (som skänker urvuxna kläder till dottern) och släktingar hankar jag mig fram. Kanske är det så att jag ser vinsten med att hjälpa för att jag själv blir hjälpt? Jag kan inte bidra med pengar, men jag kan göra annat. Och vad är skillnaden mellan mig och den muslimska kvinna från Syrien jag träffade på kyrkans kvinnocafé för flyktingkvinnorna i samhället, som berättade om sin resa genom alla europas länder och hur hon vandrat i åtta dagar bärandes på två små barn genom Balkan för att ta sig till Sverige? Förutom att jag inte är på flykt och har valt att inte arbeta utan studera istället. Jag bidrar lika lite till statens finanser som hon just nu.

Vem har rätt att göra skillnad på oss? Och vilka är det som inte är nöjda med situationen just nu?

Inte kvinnan från Syrien i alla fall. Hon log och sade att "Jag ler hela tiden. Det är så bra här. Alla är snälla." Hon var nöjd. Jag hoppas och ber att hon ska få fortsätta vara nöjd. Och jag ber om hjälp att hjälpa. Och jag ber om hjälp att vara nöjd.

Varma hälsningar Petronella, som inte är ekonom, men medmänniska.





2 kommentarer:

  1. Jag vill tacka dig för ett fint inlägg. Du beskriver så bra de tankar som finns även hos mig.
    Önskar dig en God Jul!

    SvaraRadera