söndag 1 november 2015

Varför man drabbas av sockfeber

Sockstickandet fortsätter, febern är ihållande. Och jag njuter så länge den varar. Att sticka sockor är precis lagom stora, lagom svåra projekt för min studenthjärna just nu. Dessutom måste jag klura på färgkombinationer och rota runt bland restgarner och njuta av färger som utmanar mig på ett kreativt sätt i motsats till bibelvetenskapliga undersökningar eller systematiska teologiska frågor.

Det blev ett fjärde par Fårbacken och dem tänker jag behålla själv. Så det så. Och jag är så förälskad i dem. De är stickade i Palino och Nettos Uldgarn med strumpstickor 3 och är mjuka som en kattunge. Det gick åt exakt ett nystan vardera av de bägge färgerna. Jag kallar dem "Ljung i Fårbacken".
     Precis som med de första tre är mönstret skapat av Dödergök (Erica Guselius) och finns på Ravelry. (Klicka på Ravelrylänken så ser du att mina sockor finns med på sidan. Jag är stolt som en tupp.)

Just nu mår jag bra av färg och att krav- och lustfyllt få sticka precis vad jag vill. Därför tar jag inte upp några beställningar eftersom jag för tillfället blir stressad av det. Jag har tillräckligt många deadlines som det är, har fullt upp med min utbildning och min familj. Det är så det är just nu och måste få vara. Därmed inte sagt att det inte blir några hemgjorda julklappar i år. Men jag lovar ingenting. Det får bli så många det blir.

Fårbacken stickas med istickshäl vilket innebär att man lägger upp nya maskor för hälen. Dessa lägger jag upp med provisional cast on (tillfällig uppläggning). Sök på Youtube, där finns massor med bra instruktionsfilmer om du inte vet hur man gör. Det som är bra med den här tekniken är att det inte blir några synliga skarvar när du tar bort kontrastgarnet efter att du plockat upp maskorna igen och ska fortsätta med foten.
I den övre bilden håller jag på att plocka upp maskorna igen bakom kontrastgarnet, på bilden nere till vänster är det momentet klart. Nere till höger kan du se hur osynlig skarven blir när man tar bort det tillfälliga garnet.

Färg var det ja. Jag blev sugen på att sticka fler sockor i den här tekniken men ville ha ett annat mönster. Då kom jag på att man kan göra om vantmönster till sockar och började leta bland mina mönster, på Ravelry och i böcker. Jag blev då så inspirerad av vanten "Ivar" i boken "Vantar för alla årstider" att jag gjorde om den till en socka istället.
Jag blev lite tveksam till färgkombinationerna först och funderade på om jag verkligen skulle sticka den andra också. Men efter många glada tillrop och kommentarer så är den andra sockan nu på gång. Dessa är i storlek 39-40 i tre olika blandgarner.

Som sagt, stickning och virkning och i viss mån små sömnadsprojekt är mina andningshål just nu. När jag handarbetar sorterar jag tankar och lägger dem i rätt fack. Och då när jag har sorterat in dem dyker det upp nya tankar som jag har väntat på och som jag kan använda till nya saker. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Att sticka sockor kan vara ett sätt att bearbeta sorg, stress, glädje eller trötthet. Någon annan kanske håller på med luffarslöjd. Eller springer på löparbandet. Vad vet jag. Vi lämnar nu årets Allhelgonatid bakom oss, en helg då många tänder ljus på gravar och minns alla kära som lämnat oss. Jag hoppas att du har fått tid till eftertanke och tid att minnas. Och kanske glädjas och vara tacksam för de som vi fortfarande har omkring oss och tala med dem om dem som inte längre är med oss. Jag tror det är oerhört viktigt att släppa sorgen fri och öppna upp för samtal. Sorgen och minnena ser så olika ut för alla, även om vi kände samma person. Vi får aldrig döma någon för hur de sörjer eller för att de inte sörjer. Ingen vet vad som rör sig i de andras innersta. Vi måste också acceptera att en del föredrar tystnaden.

Nu välkomnar vi november med levande ljus och varma sockor i min familj. Och jag är så oändligt tacksam för det. Jag vet att det inte är så hos alla.

Gud vare med er!

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar