onsdag 28 december 2016

Jul och mysteriestickning

Eller kanske jag ska kalla inlägget "Mysteriet med tiden", för visst gick julen väldigt fort förbi oss. Ja, den är ju inte slut än, men ni förstår vad jag menar.

Ända fram till jul ägnade jag mig åt mina studier och en vecka innan jul kom min äldste son hem från Malta, så någon tid för bloggen fanns det inte. Eller, ja, det fanns det ju, men jag prioriterade den inte. På julafton hade jag förmånen att få hålla i julbönen i min hemförsamling för andra året i rad, så en del tid gick till att förbereda den också. Men mina mysteriesockar är klara och nu får jag äntligen visa upp dem på bild. Jag är så nöjd med de här sockarna!
Jag har haft dem på mig nästan varje dag under julhelgen. Jättesköna och med bra passform. Eftersom jag har ganska långa fötter fick jag följa rekommendationerna för den största längdstorleken och sticka en extra bård innan tån.

Mönster: Pia Kammeborns Advent Mystery Sock. Jag deltog i KAL:en och fick mönstret uppdaterat en gång i veckan, uppdelat på fyra veckor, men jag förmodar att man får hela mönstret på en gång om man köper det nu. Mönstret finns att köpa här (Ravelrylänk). Det var första gången jag deltog i både mysteriestickning och KAL (Knit-A-Long) och det var både spännande och lite frustrerande att inte veta hur fortsättningen skulle bli, men kul att se de andras sockar växa fram.
Garn: Det underbara Softsock från Moods of Colors, 75% Merinoull och 25% nylon. Det mjukaste sockgarn jag stickat med någonsin. Varje maska var en njutning i både färg och form. Garnet är handfärgat och köptes som ett garn-kit till just de här sockorna, så det enda jag visste innan jag började var vilka färger som skulle ingå. Alldeles för dyrt för min plånbok egentligen, men inte för kvaliteten. Eftersom det var det enda jag stickade på i december tyckte jag att det var värt det, dessutom verkar det ju räcka till ytterligare ett projekt. Jag fick en hel del över av det naturfärgade och lite av den mörkgrå, röda och gröna. Perfekt till små sockor, vantar eller babyvantar. Kanske inte färger jag hade valt själv, men självklara färger till advents- och julsockar. Garnet är ganska stunsigt och det är lätt att få till en snygg flerfärgsstickning.
Stickor: 2,25. Tunna, jag vet, men så fint det blev.
 Hälen var lite trixig, det ska jag erkänna. Inte för att det var en häl, nej, den var ganska klassisk, utan för mönsterstickningen på aviga varv. Men det var det värt. Vackraste hälen jag har stickat någonsin. (Svår att fota själv, dock)
Jag hade två uppsättningar strumpstickor och stickade dem parallellt för att få den likadana. Dessutom hann jag sticka bägge innan nästa mönsterrapport kom. Men så var det det enda jag hann sticka innan jul också. Men vad gör väl det?

Jag har haft en välsignad jul med många härliga stunder tillsammans med familj och släkt i olika konstellationer. Samtidigt vet jag att det runt om i landet och världen finns människor som tycker det är skönt att julen är över. Jag hoppas nu på ett 2017 med mindre attacker och katastrofer och fler fredsförhandlingar och öppna famnar.

Kyrie Eleison!

Gott nytt År och en God fortsättning på julen!

Petronella

tisdag 6 december 2016

Mysteriestickning i advent

För första gången har jag alltså gett mig på en mysteriestickning, Kammebornias Adventssock-KAL (Knit Along). I fredags släpptes ledtråd nummer 3 och den gick ganska fort att sticka. En jättevacker hällapp med en stjärnblomma.
Så här såg sockorna ut när jag hade stickat ledtråd nummer två klart på den ena sockan.
Jag stickar bägge sockarna parallellt för att få dem likadana och för att man hinner det mellan mönsteruppdateringarna. Även om man inte har så mycket sticktid. Garnet är ett sock-kit från Moods of Colors i garnet "Soft sock" (75% merino, 25% nylon) och jag stickar med stickor 2,25. Mer detaljer utlovas här på bloggen när de är klara, men jag kan berätta att garnet är fantastiskt, varje maska är en njutning.

Det ser ut som svart på bilden, men det mörka garnet är mörkgrått. I påsen ligger ett ljusgrått garn som jag ännu inte använt. Ser verkligen fram emot häl och fot nu. Håll med om att ett juligare sockskaft får man leta efter ^^.

Medan jag väntar på nästa ledtråd så stickar jag på små julklappar och på dotterns kofta, min tredje Siri.

Ha det gott i adventsstöket!

Petronella

fredag 25 november 2016

Längtan till Gotland

Nej, jag har inte börjat längta bort från min ö. På Öland trivs jag alldeles utmärkt. Men jag har stickat ett par "Längtan till Gotland". De lämnade stickorna för ett tag sedan, men nu finns de förevigade på bild också. Passade på en solig dag när jag ändå skulle plocka mossa till adventsljusstaken.

Jag har aldrig stickat långa sockar/strumpor förut men har upptäckt hur praktiska de är. Särskilt när man som jag ofta har klänning och ett par kängor. Då syns den fina rosenbården över kängskaftet.
Mönstret är Pia Kammerborns och finns att köpa här (Ravelrylänk). Jag har stickat dem i Drops Fabel med stickor 2,5. Ränderna är i färgerna "Kungsblå" 108 och "Ljus pärlgrå" 114 och det gick åt ett nystan av varje i strl 40 (det blev några meter grått över). Rosorna och bladen är några meter av restgarn.
Mönstret finns i två storlekar och jag stickade den större eftersom jag har lite tjocka vader. Längden på foten avgör du själv eftersom du kan mäta efterhand.

Ett par mycket användbara, tunna och varma sockar som jag redan använt flera gånger. Jag kommer absolut att sticka fler i andra färgkombinationer.

Idag har jag äntligen fått hem två uppsättningar strumpstickor i strl 2,25 (!!) och ska ikväll sätta igång med Kammebornias sock-KAL. Det ser jag fram emot.

Önskar er alla ett Gott nytt kyrkoår och en skön 1:a advent!

Petronella


tisdag 15 november 2016

Advent Mystery Sock Knitalong

Jag kunde inte låta bli... trots min skrala studentkassa har jag klickat hem ett garnpaket från Moods of Colors och ett mönster från Pia Kammeborn för att delta i en advents-knit-a-long.

Mönstret kan köpas på Ravelry från om med den 14 november men den första ledtråden kommer den 18 november. (På min födelsedag - kan det bli bättre?) Då startar knit-a-longen och sedan kommer det en uppdatering av mönstret med en ny ledtråd inför varje adventshelg. 5 december släpps sista mönsterdelen vilket innebär att sockorna kan bli klara till jul, om man har tur ^^.

Garnpaketet ser helt ljuvligt ut.
Moods of Colors Soft Sock,75% Merinoull och 25% Polyamid/Nylon. Eftersom garnen är handfärgade finns de i begränsad upplaga. Vill du också vara med får du nog skynda dig att beställa. Mönstret finns ju så klart året runt och det går ju använda annat sock-garn. OBS! Fotona är lånade från Pias Ravelrysida .

Ibland måste man uppmuntra sig själv. Visst?!

Petronella




måndag 14 november 2016

Ett par färdiga alster

Den har legat färdig ett tag, min andra virkade fjärilssjal, men det har liksom inte funnits tid eller inspiration att fotografera. Hur roligt är det liksom att ta bilder i ösregn? Under oktober fick vi äntligen det regn vi längtat efter här på ön, en bra bit över 100 mm, så det har inte varit något gynnsamt fotoväder varken ute eller inne. Men bra att vattenflödena fyllts på lite. Det får gärna komma mer. Näväl, en sjal till har det blivit. Samma mönster som min förra fjärilssjal, fast med större virknål och tunnare garn. Och nu blev den precis som jag ville ha den.
Garnet är ur gömmorna, Nettos "Rustik". Ett melerat garn i 80% ull och 20% polyamid med ca 200 meter per 50 gram. Till den här ganska stora sjalen gick det åt tre nystan a´50 gram. Till udden (som jag hittat på själv) har jag använt resterna efter min Offe-kofta. Ett lila entrådigt ullgarn. Allt virkat med virknål 3,5.
Riktigt rolig virkning! Mönstret heter Butterfly Stitch Prayer Shawl och det hittar du HÄR. (Ravelrylänk)

Igår var det Fars dag. Det blev ingen helgdagsrock åt far, men väl ett par raggsockar.
Ett par klassiska raggsockar att ha i skogen i vinter. Faktiskt det enda av mina socktober-projekt som blev klart. Jag var alltför tidsoptimistisk och hade höga förhoppningar om sticktid. Men det gör ingenting. Att drömma om sticktid kan vara lika värdefullt som sticktiden i sig ibland och jag fick ju ett par färdiga i alla fall. Och nästan ett par av "Längtan till Gotland". Mer om det i ett annat inlägg.

Ha en skön novembervecka och ta hand om dig!

Petronella

onsdag 19 oktober 2016

Glädjen över ett ord

Igår flydde jag till landet för några dagar. Jag behövde komma hemifrån för att fokusera och komma ikapp med mina studier. Ville mota Olle i grind, så att säga... Utanför mitt fönster visar skogen upp sin allra vackraste höstprakt och ger ögonen något att vila på när de hebreiska verben bråkar med mig.
Nåväl. Igår letade jag efter ett ord i mitt hebreiska lexikon. Jag fann det till slut, men jag hittade först "fel" ord. Jag hittade ordet  כַּדּוּר som betyder "garnnystan". (uttalas kadu:r ungefär, inte svenskt u som i "utan", utan långt u som i "school") Jag blev så glad för det lilla ordet! Jag har inte någon konkordans hemma så jag kan kolla hur gammalt ordet är eller var det härstammar ifrån, men det är ju gammaltestamentligt.
     Det slog mig hur länge vi kvinnor (och män i vissa kulturer) har arbetat med våra händer för att skapa plagg och föremål till våra hem av fibrer. En lång oavbruten kedja av hantverkskunnande som förts vidare till yngre generationer och som kanske inte alltid uppskattats och som inte värderats lika högt som konst, bara för att det har varit en kvinnosyssla utförd i hemmet. Trots att många äldre hantverk är rena konstverken. I de flesta hem satt det kvinnor som skapade konst av något de ändå skulle göra för att det gjorde dem och de som skulle använda plaggen glada. Eller av kärlek. Tänk vad många timmar av skapande som pågått och pågår! Svindlande att tänka på hur många timmar det kan vara. I somliga fall är hantverken människors levebröd, för en del är det en hobby. Eller som för mig, en överlevnadsstrategi ^^.

Annars rullar socktober vidare... Makens vardagsraggisar är nästan klara.
En stund framför TV:n ikväll och de bör vara färdigstickade. Jag blev lite osäker på om det grå garnet skulle räcka, så jag fällde in några blå ränder för säkerhets skull. Nu verkar det som det räcker. Det är inte alltid det behövs så många meter för att rädda ett projekt. Ibland när jag tar en paus i översättandet och exegetiken (uttolkning av biblisk text) tar jag ett par varv på dessa. De är inte alls lika gåtfulla som Hosea utan något jag behärskar. Det behöver man ibland.

Ja, fel ord kan ibland sätta igång en massa tankar och jag minns nu hur jag som liten kunde fastna i ett lexikon och läsa om "fel" saker när jag skulle slå upp någonting. Lite som att klicka runt på Wikipedia och till slut fundera på vilken den första sökningen var...

שָׁלוֹם  Shalom!

Petronella

onsdag 5 oktober 2016

Socktober

I stickvärlden och i sociala medier kan man under oktober stöta på hashtaggen #socktober. Det finns olika grupper, politiska, religiösa och varken eller som på olika sätt använder sig av hashtaggen för att samla in pengar till välgörande ändamål eller för att uppmärksamma orättvisor osv genom att sticka sockor i oktober. Sedan finns det dem som bara använder oktober till att sticka sockor och fylla sockförråden inför jul och vinter. Jag är en av dem. Jag har inte hittat något event som passar mig, så jag pausar övriga stick- och virkprojekt och stickar sockor under meditation och bön för dem som behöver den. Jag vet ju inte alltid vilka de är, men det vet ju Gud ^^.

Så, vilka sockor är mina socktober-projekt?

1. Redan i somras började jag på dessa Drops-sockor "Silver star" i Drops Karisma. De kommer bli jättefina, men av någon anledning har stickningen stannat av. Nu är det hög tid att de blir färdiga.
2. Nästa par är Kammebornias Längtan till Gotland i Drops Fabel som jag skrivit om förut. Jag har just börjat med hälen på första sockan. Så det finns god chans att de blir klara.
3. Maken har önskat sig ett par nya raggsockor att ha i skogen till vintern, så jag tänker att de får vara med i socktober. Ett par klassiska raggsockor helt enkelt i ett lite tjockare sockgarn. Sådana mönster finns det en uppsjö av, jag har mitt i huvudet och kommer att sticka dem med en vanlig bandhäl. Ett bra basmönster som passar till hela familjen är Järbos gratismönster 90326. Då får man även mönster till tumvantar på köpet alldeles gratis. Finns på deras hemsida.

4. Om jag får tid över till ett par sockor till vill jag sticka dessa.
Coffee Cantata socks av Caoua Coffee. Är de inte fantastiska?! Helt klart ett par sockor som får stå i projektkö. Bilden är lånad från hennes sida på Ravelry. Kika in på hennes fantastiska sockor och vantar!

Ja, hinner jag ett par blir jag glad, hinner jag två blir jag ännu gladare och hinner jag fler, ja, då har jag förmodligen inte gjort det jag ska ^^.

Jag hoppas att du får en härlig oktober! Glad Socktober!

Petronella

måndag 26 september 2016

Blogga eller inte blogga

Medan jag funderar på var den här bloggen ska ta vägen, vilken riktning den ska ta, stickar jag vidare. Den senaste uppläggningen är Kammebornias vackra sockor Längtan till Gotland. Jag har valt lite höstiga toner i rester och Drops Fabel.
Vill du skaffa dig mönstret finns det att köpa här.

Anledningen till att jag funderar över bloggens vara eller inte vara är att jag känner att det den var till för från början inte längre är dess syfte för mig. När jag började blogga den 5 januari 2011 fanns det ett behov hos mig att få uttrycka mig i ord och bild. Jag pysslade och virkade amigurumis som jag skrev roliga historier om. Jag återbrukade och återanvände och bloggade om livet som pysselmamma. Jag är och gör fortfarande allt det där, men inte i samma utsträckning. Jag har dessutom mer och mer lämnat virkandet för stickandet och har inte samma behov av att skriva om pysslandet. Jag skriver nämligen så mycket annat hela tiden.

Jag är nu inne på sista universitetsåret av min prästutbildning, min teologie magister, vid Lunds universitet och presterar och producerar texter i parti och minut. Förvisso om helt andra saker än handarbete och pyssel, men i så stor omfattning att jag inte vill skriva så mycket när jag är ledig. Dessutom vill jag hellre skriva texter som engagerar eller väcker tankar. Jag har lagt in en del av dessa texter under sommaren när jag sommarjobbade som tjänstebiträde och satt med predikoförberedelser och fann ett stort nöje av att dela min tro med er. (Dessa inlägg finns under etiketten credo) Men det jag då känt är att den typen av texter inte hade sitt rätta forum på den här bloggen, trots namnbyte. Så jag funderar på hur jag nu ska göra. Lägga ner den här bloggen och börja på en ny med en annan inriktning eller låta den här bloggen vila och hoppas att pysslandet blir en del av livet igen efter utbildningen? Eller helt enkelt låta bloggen vara som den är med en salig blandning av inlägg? Ha två bloggar? Nja, den tiden finns inte. Det finns knappt tid för en ^^. Är det någon som fortfarande läser min blogg eller har den drunknat i flödet av alla duktiga bloggerskor? Många frågor som söker svar...

Vad tycker du? Lämna gärna en kommentar.

Petronella

onsdag 7 september 2016

Koftor

Världens smartaste och snyggaste plagg måste vara koftan. Hur funktionell är inte den, liksom? Lätt att ta av om det blir för varmt, lätt att hänga över axlarna om det blir för kallt, snygg till klänning, kjol och byxor och kan varieras och matchas i det oändliga. Dessutom roliga att sticka!
Jag har ju fått en liten favorit i mönstret Siri av Linnea Öhman. Nu håller jag på och stickar en Siri till min dotter Anna och experimenterar lite med mönstret.
För att få till en storlek som passar henne och för att kunna behålla det fina bladmönstret på oket intakt, gick jag ner en hel stickstorlek till 3 mm och stickar i storlek S. Det verkar fungera. Garnet är supermjuka Viking of Norway Björk (bomull och bambu) färg 567. Dottern tål nämligen ingen sticksighet alls.
Hon vill heller inte ha bylsiga armar, så jag minskade maskorna under ärmen med två.

Jag tycker att de är fina tillsammans, alla tre Sirisarna, och ser fram emot en färdig triss. Blir det en kvartett? Ja, det är frågan...

Passade på att vädra och skaka ur mina andra koftor idag för att undersöka om det varit besök i dem under sommaren. Det hade det lyckligtvis inte. Här är några av mina senaste koftor.
Uppifrån och ner: Offe av Lisa Bomble, Kofta i lin av mig själv, Siri, Tant Kofta-kofta av Tant Kofta och Siri av Linnea Öhman. En hög egenstickade koftor med mönster av svenska designers. Det har jag inte tänkt på förut, men det var ju kul. Det finns så många talangfulla mönsterkonstruktörer i Sverige och jag tycker det är roligt att gynna dem. Precis som alla garntillverkare och indie-dyers vi har i landet. Hade jag haft ekonomi till det hade jag köpt mer inhemskt garn och mer svenskfärgat. Men den tiden kommer. Samma sak med sticktid, hoppas jag...

Nu ska jag återgå till mina studier.

Kram till er alla och mera koftor åt folket!

Petronella

måndag 22 augusti 2016

Senapsgul Siri

Tänk vad lyckat det kan vara att ibland tänka utanför boxen och välja en färg som man vanligtvis inte väljer. Min senaste Siri (ja, jag skriver senaste, vågar inte lova att det är den sista) är stickad i en senapsgul färg som jag aldrig någonsin tänk att jag skulle vilja bära. Men nu bär jag den nästan varje dag eftersom sommaren tog en paus. Den passar både till jeans i skogen och till min prickiga favoritklänning.

Koftan är stickad i Drops Love You 6. Ett garn som innehåller återvunnen bomull och kan därför innehålla små "tweedpluppar". Något som jag bara tycker är snyggt i den här koftan. Jag stickade med stickor 3,75 och 3,5 och det gick åt nio nystan, alltså 450 gram (1080 m) i strl L.

Jag vet inte vad det är med det här mönstret, men det är starkt beroendeframkallande. Vill du sticka en egen Siri så finns mönstret att köpa här.

Till min stora glädje vill dottern ha en egen Siri så garn är redan beställt...

Petronella

torsdag 4 augusti 2016

Siri #2

Nu är hon klar. Koftan Siri. Den här gången stickad i Drops love You 6. En perfekt kofta att ha till klänning på sensommaren. Mönster av Linnea Öhman.
Mer bilder och mer info i ett framtida inlägg.

Kram

Petronella

lördag 23 juli 2016

Var inte rädd







Innan familjen vaknar ger jag mig då och då ut på en joggingtur. Jag
har aldrig någon telefon med mig eller någon musik i lurar. Bara jag och
omgivningens ljud. Det viktiga med det här inlägget är inte att jag
springer, utan vad som händer när jag springer. Många gånger har jag
planerat gudstjänster eller lektioner medan jag sprungit. Allt som
oftast dyker det upp en sång, en psalm eller några ord som går som ett
mantra under min löprunda. I morse var det den här psalmen "Var inte
rädd" med text av Ylva Eggehorn. Inuti mitt huvud sjöng jag första
versen om och om igen. "I sanden finns det spår..." Han går bredvid oss
och bär oss genom svårigheter. Det har jag själv fått uppleva.

Men psalmen var inte till mig.
Den var till alla dem som just nu upplever rädsla och oro.
Jag sjöng den som en bön för alla dem som inte orkar be själva just nu. En
bön om att bära alla dem som vårdar och stödjer offer runt om i världen.

Det går inte att lita på världen. Jag skrev igår på Facebook att om inget
särskilt händer i världen så är nog mina gudstjänstförberedelser och
predikningar klara inför söndagen. Det höll några timmar.

Det går inte att lita på världen. En man i München sätter skräck i
människor och skjuter åtta människor till döds innan han själv tar sitt
eget liv.

Det går inte att lita på världen. Men det går att lita på Gud. "Han älskar dig, han väntar dig
ikväll" Låt oss nu som Guds skapelser och avbilder på jorden sprida den
kärleken och visa att godhet har makt över ondskan och att kärlek
nedlägger hat.

Tack Gud för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Ta hand om varandra!


Petronella

lördag 16 juli 2016

Kyrie



Jag tänkte inleda morgondagens predikan med att tala om arga snickare och byggfusk. Men så hände någonting. En beväpnad man i en lastbil i Nice. Jag frågade mig vad är det som händer? Ett dygn senare oroligheter och militärkupp i Turkiet. Ännu en gång frågade jag mig vad det är som händer? Och sedan var det bara att skriva om hela predikan. Tänka om och fundera på hur jag kan förmedla något slags hopp till dem som ställer samma fråga som jag. Vad är det som händer? Hur kan det ske?

Frankrike och Europa är i sorg. Igen. Återigen har det meningslösa våldet drabbat oss.Turkiet är satt i undantagstillstånd och utegångsförbud.Mitt i en vardaglig verklighet har förutsättningar förändrats och människor har dött.


Morgonen efter Parisdåden i november förra året sade prästen Kerstin Wimmer till oss blivande kyrkoarbetare att "Det vi kan göra idag efter dåden är att ropa och sjunga Kyrie Eleison, Herre förbarma dig! Om Jesus kunde ropa, kan också vi ropa, i tillit, besvikelse och förtvivlan. Om inte vi kan ropa kan vi inte hjälpa andra att ropa." Nu, ett halvår senare är det dags att ropa igen. Och så sjunger jag den här psalmen/sången:

Godhet har makt över ondskan,
kärlek nedkämpar hat,
ljuset upplyser mörkret,
livet segrar till slut.


Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.
Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.


Text: Desmond Tutu
Svenska Psalmboken 782

Jag orkar inte tro att det är på något annat sätt. Jag måste tro att det är så.

I Nice kommer ingenting att längre bli som förut. De som var där kommer aldrig att glömma den 14 juli 2016. En dag då fransmännen ville fira jämlikhet och frihet mellan människor. Vi får inte heller glömma den. Människor i Turkiet lever nu i rädsla och oro och sorg. En turkisk kvinna uttalade sig i radio idag och sade att nu måste vi se till att det blir bättre för våra barn. Vi får inte glömma dem.

Nu måste vi alla hjälpas åt och låta vår omtanke och kärlek flöda över. Hela den världsvida kyrkan måste stå enad och sprida kärlek. Vi måste be om mod och styrka för de drabbade. Vi måste låta kärlek och livskraft få växa fram ur det svåra. Godhet har makt över ondskan. Kärlek nedkämpar hat.
I katastrofen för Jesus människor samman. Gud kallar oss samman och Jesus finns kvar i allt det svåra. Jesus är den fasta grund på vilken vi ska bygga våra hus, inte murar. Jesus är det kitt som håller oss människor samman i svåra stunder.


Barmhärtighetens Gud, gör oss idag till redskap för din fred och din kärleksfulla omsorg om varje människa.
Låt oss inte övermannas av rädsla och hat. Ge oss kraft att bevara hoppet om att våldet och ondskan inte har sista ordet.
Giv kraft och mod åt alla dem som idag försöker hela och trösta - åt alla som har till uppdrag att skydda samhälle och medborgare.
Giv fred åt din mänsklighet och vishet åt folkens ledare i denna tid av oro.
I Jesu namn. Amen


Bön av Sven-Bernhard Fast, Biskop i Visby
 

Petronella





måndag 20 juni 2016

Stickning i skogen

I lördags var det World Wide Knit in Public Day. Jag befann mig i skogen och tog uppmaningen på största allvar. Det var bara det att jag och min familj var tämligen ensamma där. Men stickade gjorde jag.
Och glad blev jag också. Och Siri växte lite till. Jag är nästan färdig med kroppen och längtar efter att få börja med ärmarna och lite mönsterstickning igen. Slätstickning är ju inte det roligaste...
Jag har börjat fundera på vilka knappar jag ska ha. Och sådana grubblerier är ju bara roliga.

På återseende!

Petronella

fredag 10 juni 2016

Mellan två yrken


Idag fick jag en bukett och 40 kramar från 40 underbara förstaklassare som jag delat vardag med i två veckor. Dessa kramar värmde så gott och jag kommer att leva på dem länge.

I december 2014 gjorde jag min sista dag som lärare innan mitt liv som student tog över på heltid. Även om jag ser fram emot att jobba som präst och det är verkligen det jag vill nu, så är det fortfarande roligt att arbeta i skolan. Jag har saknat mötet med eleverna. Därför har det varit extra kul att få möjligheten att vikariera som lärare den här terminen när studierna gått på halvfart och uppleva de där mötena lite då och då.

Och nu sitter jag och förbereder mig för söndagens arbete - två gudstjänster som tjänstebiträde (veniat). Jag filar på predikan, skriver förbön och sjunger igenom psalmer och kyrie.

Snacka om att ha foten i två arbeten samtidigt.

Underbart! Jag är så tacksam!

Petronella

torsdag 19 maj 2016

Pågående projekt

Jag tror aldrig att jag har haft så här få projekt på gång samtidigt. (Då räknar jag inte in alla broderilik jag har i en låda som sorgligt nog aldrig verkar bli färdiga) Det handlar mer om brist på tid än om brist på inspiration. Ni skulle se min detta-vill-jag-sticka-sy-och-virka-lista. Men fyra projekt har jag igång. Ganska lagom faktiskt. Det är fyra helt olika projekt.
Till vänster på bilden är det min andra fjärilssjal, virkad i tunt melerat ullgarn från Netto. Den är snart färdig och är perfekt att ha på tåg och buss eftersom man inte riskerar att sticka någon i ögonen med långa stickor.
Den gröna tröjan är i Kampes 2-trådiga och ska få ett mönstrat ok. Just nu är det lite tråkig monoton slätstickning och den är lite varm att hantera, men blir go att sätta tänderna i till hösten igen.
Den senapsgula koftan Siri i återvunnen bomull från Garnstudio är nog favoritstickningen just nu. Oket är klart om ett varv och det är således dags att plocka av för ärmar och börja sticka kroppen. Men ännu återstår några roliga mönstervarv innan slätstickningen tar vid. Den här ska få lite kortare kropp än min förra Siri så att den passar till sommarens klänningar.

Det fjärde projektet är alldeles nytt. Jag började på det igår, men har grunnat på det ett tag. Jag har länge funderat på om man skulle kunna sticka en stola (det band som prästen lägger bakom nacken) och fick det bekräftat häromdagen när jag såg en bild på en stola som en kvinna stickat till sin dotter som skulle prästvigas. Ja, ni vet hur jag funkar vid det här laget. Det var bara att böra rota i garnlagret och rita upp en enkel mönsterskiss. Och nu är jag igång... Den ska bli två meter, men jag har ju två år på mig ^^.
Jag stickar med två olika lingarn, en tråd Kalinka och en tråd vävlin (cottolin?) som jag fått av svärmor, i olika nyanser med stickor 2,5. För att få den att se lite vävd ut (det syns dåligt på bilden) så stickar jag i en teknik som kallas vävstickning och är inte alls så svårt som det låter. Man lägger tråden framför varannan maska som man lyfter och gör detta omlott på alla räta varv. Jag tänker sticka den i fyra olika färgnyanser jämnt fördelade över stolan så den passar alla söndagar utom långfredag som är svart. Tänker fodra den i något fint tyg för att få ett fint fall på den, men det är långt fram i tiden. Men visst vore det roligt att ha en alldeles egen stola som man har gjort själv! Vi får se om jag ror det projetet i hamn.

På tisdag är det deadline för terminens sista uppgift - en liten uppsats som jag skriver om kristologin i det nya handboksförslaget. Så förmodligen blir det inga inlägg här innan dess...

Ha det gott!

Petronella



lördag 7 maj 2016

Funderingar mellan tid och tid

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. (...) Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen." Apg 1:9-11.

Han ska alltså komma tillbaka. På samma sätt som han försvann ska han en dag komma tillbaka. Vi vet inte när, bara att han kommer. Markus är fåordig när han beskriver hur uppstigandet gick till. Därför vet vi inte heller hur det kommer se ut när han kommer tillbaka. Det är inte heller vår sak att veta när. "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige anden kommer över er..." Apg 1:7-8.

Vi är alltså fast i en tid mellan tid och tid. Återuppståndelsens tid och tidens slut. Vi är på väg mot något som vi nästan redan har nått fram till men ändå inte.

Hur förhåller man sig till det? Och vad gör vi av tiden mellan tid och tid?

Paulus och de andra lärjungarna tänkte sig att Jesus stod bakom knuten och väntade. Men det hände inget. Under deras livstid dök han inte upp. Inte under deras avkommor heller, eller deras avkommor. Under 200-talet började man förstå att det kunde ta tid och börjar förklara dröjsmålet teologiskt. Skälet till att tiden dröjer är att Gud vill ge fler människor tid att omvända sig. I varje tid ska vi leva som om det var den sista. Ca hundra år senare finner sig den kristna kyrkan tillrätta i världen och det apokalyptiska budskapet som var viktigt för den tidiga Jesusrörelsen, har nu helt eliminerats. Men vår käre Augustinus återupprättar spänningen mellan "redan" och "ännu inte" på 400-talet. Kyrkan är likt en pilgrim på väg mot sin sanna hemvist. Som sådan måste den leva i väntan och bida sin tid, menade han.

Under 1900-talet, i skuggan av gaskamrar och atombomber, gick tankarna vidare. Kan man tro på en Gud som ger människan mål och mening efter allt som hänt mänskligheten? Är vi närmre den yttersta tiden nu? Vad händer med människans mål och mening om tron på ett gudomligt universum, där Jesus sitter på Guds högra sida, går förlorad? Den ryske författaren Dostojevskij frågade sig ungefär så här: "Om Gud är död, är då allting tillåtet?". Stämmer det? Blir människan utkastad i ett nihilistiskt intet när tiden tar slut?

I torsdags, på Kristi Himmelfärdsdag, var jag på en friluftsgudstjänst mitt ute på det öländska Alvaret, på en plats som i folkmun kallas för Prästgropen. Lövsångaren sjöng ikapp med oss och den ljumma luften doftade viol och gullviva. Vi fick lyssna till texterna och predikan om Jesu himlafärd och lärjungarnas förvirring. De frågar när tiden är inne. Är det nu? Då svarar Jesus att det inte är deras sak att veta vilken tid det är men att de ska vara rustade när tiden kommer.

Är jag rustad? Hur lever jag i tiden mellan tiderna? Förvaltar jag min tid väl?

De låga alvarväxterna som mötte mig på min väg till Prästgropen är genom årtusenden väl rustade. De har anpassat sig efter de förutsättningar som råder på den torra och tunna alven. De har djupgående rötter, ludna blad eller korta stjälkar som står emot vårflod och sommartorka.
Getväppling
Backsippa
Adam eller Eva?
Hur står jag emot torka? Var söker sig mina rötter när det stormar eller gungar under fötterna?

När friluftsgudstjänsten var slut gick vi i samlad trupp till en källa kallad Tor rör-källan. Där sinar aldrig vattnet. Ut ur kalkstensgrunden porlar ett klart friskt källvatten. Året runt. En aldrig sinande källa så vitt jag vet.
För mig blev det en tydlig sinnebild för hur vi ska förhålla oss till tiden. Att leva i tiden "redan" men "ännu inte" handlar om att inte gå och vara rädd för apokalypsen, den slutgiltiga tiden, utan att söka sig till källan för det goda livet. Det handlar inte om att en gång bli straffad för orättfärdigheter utan att få komma hem till en famn som säger "Välkommen!" Det handlar inte om kronologisk tid, utan om en kvalitativ omvandling av den levda tiden vi har fått till oss här på jorden. Det handlar om att lyssna in vårt kall och läsa tecknen på Guds närvaro, både i historien men också i nutiden. Den tid som vi är. Men det är inte alltid så lätt...

För mig finns det många tecken på Guds närvaro i naturen. I naturen blir jag närvarande och kan lyssna in tecknen och på vad som är mitt kall. Att vandra på alvarvägar eller skogsstigar är nödvändigt för mig. För mig finns Gud inte bara i kyrkor och kapell byggda av människohand utan också i hans egna rum. Och de är öppna för alla, dygnet runt och källan är ständigt strömmande med livgivande vatten medan vi väntar...

Petronella

onsdag 4 maj 2016

Ullig belöning

Efter ett mycket glatt besked gav jag mig själv en klapp på axeln och klickade hem åtta ljusblå nystan av Tove från Sandnes garn som är månadens garn hos luftmaskan.se, och alltså till ett förmånligt pris. (Jag köper nästan aldrig garn eller kläder till fullpris)
100% ljusblå ull... Jag tror jag vet vad de ska bli, men det är en hemlis än så länge...

Ha en skön Kristi Himmelfärdshelg!

Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.
                        Jes 61:11

Petronella

söndag 1 maj 2016

Att tacksamt snubbla fram i livet

Ibland känner jag att jag har snubblat fram i livet. Snubblat över hinder eller annat som varit i vägen.
Ibland har jag ramlat och hamnat på marken eller i djupa hålor. Men det har funnits tillfällen i livet då perioder nere på marken har lärt mig nya saker och gett mig nya perspektiv. Tillfällen då jag har vänt blicken uppåt och sett en ljusning. När jag förstått att hinder inte varit hinder utan vägskäl. Då reser jag mig upp igen. Borstar barren ur håret och kläderna och går vidare med nya insikter och kunskaper.
Ibland hittar jag något att hålla mig i. Något som inger trygghet.
Men det visar sig ibland att det varit falsk trygghet och inte varit mycket att hålla i. Snarare att hålla ut och gå vidare.
Även om man inte alltid faller är det gott att ha ett ordentligt stöd i livet.
En stor sten, ett par gummistövlar, en hemsydd klänning av återvunnet tyg, en varm stickad kofta och en familj som älskar en för den man är. Som står ut med att man vill ta kort i skogen vid just den stenen.

Och Gud. Min tillflykt och min starkhet.

Jag har just kommit hem från en långhelg i skogen. Jag har ödmjukt vandrat omkring i mina gummistövlar genom skogen och sett hur den vaknat till liv igen efter vintern. Ystra bofinkar, blåsippor, violer och citronfjärilar i lek. Skygg spillkråka, vårtrött ödla och kärlekskranka talltitor som ropat efter mig i skogen. Späda granskott, vissna kvistar och älgspillning.

Jag är nu full av ny energi och har fått nya perspektiv på saker och ting och funderat över vad som är viktigt i mitt liv just nu. I tacksamhet kom jag hem till två sällskapssjuka katter och kunde njuta av eftermiddagssolen intill husväggen.

Tacksamheten. Vad gör vi med den? Jag tror att det är en livslång träning att handskas med tacksamheten. Oftast vänder vi oss till andra när vi vill skrika, ropa eller gråta av andra skäl. Men tacksamheten?

Jag vänder mig idag till Gud med min tacksamhet och ber att jag ska minnas den här känslan den dag jag snubblar igen och har svårt att se den lilla ljusstrimman av hopp.

Jag hoppas att du hade en fin Valborgshelg och att maj har börjat bra. Har den inte det så kommer en ny dag imorgon. Den vet vi inget om. Men den kan innehålla möjligheter du inte vet något om just nu.

Idag är det Bönsöndagen och jag ber:

Gud,
vår tillflykt och vår starkhet,
tack för bönens gåva och möjlighet.
Hör vår bön,
svara oss i din kärlek,
handla med oss efter din vilja.
Låt vår bön bli en kamp för det goda
och en vila i dig.
I Jesu namn.
Amen.

Petronella



onsdag 27 april 2016

Sånt som gör en glad

Fina band

Annas randiga kofta är nästan klar och snart är det dags att klippa upp den. Som en liten pepp att verkligen göra den färdig började jag idag att leta efter fina band att kanta insidan av knappbandet med. Hittade inga i min bandlåda. Då gick jag in på Majas Manufaktur och letade där. Jag vet nämligen att det finns många fina band hos henne. Ville ha allihop. Kunde inte välja så jag beställde två olika. Går ju alltid åt liksom. Och så får jag se vilket som passar.

 
Maja är verkligen supersnabb. Ikväll fick jag mail om att de redan var på väg. Sånt blir man ju också väldigt glad över. 

Nåt annat som gör mig glad är att jag nu är ikapp med våren. Vi börjar komma överens, dygnets ljusa timmar och jag. Min biologiska klocka tickar jämnt med våren just nu och det gör att saker och ting blir både lättare och roligare. Så att snön föll häromdagen och att vindarna blåser kalla gör mig ingenting. Jag och livet är överens igen. Om ca fem veckor är terminen slut och jag kan ta ut min teologie kandidatexamen. Några saker ska förstås falla på plats innan dess, men ett delmål är inte jättelångt borta. Det är också sånt som gör en glad. 

Säkert har du saker som gör dig glad. Fundera över vad eller vilka det är. Ägna en liten stund åt att tänka positiva tankar och se om det olustiga aprilvädret blir lite mindre olustigt. Vi kan ändå inte göra något åt saken.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 
Amen.

Petronella
 

söndag 17 april 2016

Vägen till livet - Fjärde söndagen i påsktiden



Denna ikon är målad i Nasaret och jag har fått den i gåva. Den föreställer Jesus. Han håller Skriften i vänster hand och håller den högra handen som en välsignande hand. Han håller lillfingret uppåt och tummen möter ringfingret. Jesus gör I X tecknet med sina fingrar – Jesus Kristus. Tumme och ringfinger är människonaturen underifrån och den Gudomliga naturen ovanifrån vilka tillsammans formar ett tecken för evigheten. I hans gloria finns tre bokstäver som betyder ”jag är den jag är”.
De tre bokstäverna i glorian på ikonen markerar för betraktaren att det är Kristi gudomliga natur man ser. Han är både Gud och människa och genom honom lär man känna Gud.

Hur lär man känna Gud och hur vet vi vilken väg som är den rätta? 
Jag tror inte det finns någon annan väg till Gud än kärlekens väg. Det är inte alltid den lättaste vägen, den innehåller mycket förlåtelse, fördrag, överseende och förståelse. Men genom att umgås med Gud kan vi få hjälp utmed vägen. Umgås med Gud gör man genom att lyssna till honom i bibelorden, möta honom i nattvarden och genom att be. Och Gud har inga öppettider. Han har support dygnet runt.

Jag är den jag är säger Jesus. Vad är det han är?



I dagens evangelietext som här hämtad ur Johannes 14:1-14 kan vi läsa hur Jesus svarar Tomas att ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Jesus talar om för Tomas och de andra lärjungarna att han är både Gud och människa. Han är Fadern de har fått lära känna, men han är också Jesus, Guds son som de har följt, men som nu ska gå bort och bereda plats för dem. 

Texten är hämtad ur det så kallade avskedstalet i Johannesevangeliet. Jesus förbereder lärjungarna på att han inte längre kommer att vara med dem. Johannesevangeliet skiljer sig från de andra tre evangelierna i språk och stil. Centrala ord och begrepp i evangeliet är tro, kärlek, evigt liv, härlighet, vittnesbörd, tecken, ljus och sanning, men också Fadern och sonen – Jesus som slutgiltigt har visat för människan vem Gud är. I Johannes finner vi de sju ”jag är”-orden: Jag är livets bröd, världens ljus, grinden in till fåren, den gode herden, uppståndelsen och livet, vägen, sanningen och livet och den sanna vinstocken. Dessa jag-är-ord knyter an till 2 Mos när Mose frågade efter Guds namn och Gud svarade ”Jag är”. Nu visar Jesus att han är både Gud och människa genom att säga detsamma.
 
Jesus har tidigare varit runt och talat till folket. Nu vänder han sig inåt till lärjungarna i den här texten. Efter påsken är lärjungarna lite rädda och har glömt att Jesus sade till dem att inte vara rädda. Rädslan kan ibland förblinda våra ögon så att vi inte ser vilken väg vi ska gå. Vi kanske öppnar fel grindar för att slipa möta det som gör ont. Rädslan gör ibland att vi väljer att se på oss som "vi" och "dom". Rädslan kan ibland göra så att vi förnekar det vi egentligen tror på för att inte själva bli skadade eller sårade. Och då menar jag inte fysiska skador. Det tror jag inte Jesus menade heller. Jesus vet vad det innebär att vara människa. Han vet vad det innebär att ha sorg, känna oro och smärta och behöva tröst. Därför säger han ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Ord som ger tröst och inger hopp när vi vandrar på slingriga vägar genom livet. 

Idag är det vi som är lärjungar, Jesus vänder sig inåt till oss, det är vi som får vara påskens vittnen och vittna och berätta om vem det är som är den gode herden och vem som är vägen till livet. Och det är vi som ska vittna om att kärlekens väg är den väg som leder till Gud. Budskapet om Jesus har nedtecknats för att vi genom tron skall ha evigt liv. I en värld där ondskan regerar på olika platser är det viktigt att vara uthållig i tro och vandra kärlekens väg. Ibland hör jag hur människor säger att religion används för att legitimera våld. Jag vill hävda att den som tror på Jesus ska använda sin tro till att motarbeta våld, klä av våldet dess falska legitimitet och väcka drömmar om kärlek och andra alternativ än våld. 

Vi har alla stått vid olika vägskäl och funderat över vilken väg vi ska gå. Vilken utbildning ska jag välja? Var vill jag bo? Är det här rätt arbete för mig? Förra söndagen fick vi fundera över vilken herde vill vi följa. Vilken herde behöver jag i mitt liv? Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. Känn ingen oro, tro på mig, jag är den jag är och jag kan hjälpa dig att utföra de gärningar som jag gjorde och när din väg leder fram till Faderns hus finns många rum för att du ska kunna vara där jag är. 

Vilken väg du än väljer och vilka grindar du väljer att öppna så har du en medvandrare i Jesus. Han viker aldrig från din sida.

Stenåsa kyrka

Petronella