onsdag 24 februari 2016

Mera virkat och många funderingar

Efter paprikor och svampar har det blivit flera virkade nyttigheter. En purjolök...
... och en citron.
Men nu får jag nog ta en paus från grönsaksvirkandet och göra klart några liggande projekt. Det ska skrivas predikan också.

Sportlov utan snö. Ja man kan ha äventyr i skogen ändå. Vi begav oss till vårt ställe i skogen och grillade korv, badade badkar, läste skönlitteratur (!!), eldade i brasan och stickade sockar och åt god mat.
När man är 130 cm lång kan stora stenar på höga kullar vara ganska läskigt.

Och en igenfrusen tjärn kan roa väldigt länge. Hur mycket tål tre centimeter tjock is egentligen? En av många frågor vi hunnit med dessa dagar och som besvarades genom praktiska försök. Några andra vi betat av är: Vem har bajsat här och vad är det här för spår i snön? Hur många årsringar har den här stocken? Varför ligger det så mycket sten i Småland? Varför är domherrehanen röd när inte hans fru är det? Var är fåglarna på natten? Kan rådjur anfalla människor? Naturen väcker många frågor.
Några andra frågor vi har hunnit med är: Varför finns det inga tio-öringar längre? Kan IS komma hit? Hur gör man en öppen spis? Hur kan en motor koka?

Ja, barn är härliga. De ställer så bra frågor. Har man tur kan man svara. Jag tänker att i vår tids myller av åsikter och nyhetsflöden, kommentarer, jakt på likes och saker som tar vår uppmärksamhet krävs en viss ansträngning för barnen att nå fram till oss vuxna. För oss vuxna är det ibland en kamp att koppla bort de där flödena och lyssna på våra barn. Men det är en kamp väl värd att kämpa. Rätt var det är har de flyttat 3274 km bort och nås bäst via Skype.

Allt gott!

Petronella

lördag 20 februari 2016

Virkade grönsaker

För några år sedan virkade jag kakor, frukter, mat och grönsaker åt min dotter. Hon lekte jämt med dem och vissa av dem börjar se lite slitna ut vid det här laget. Hon tycker fortfarande att det är roligt att leka med de virkade matvarorna, även om leken ser annorlunda ut nu, och påtalade att hon saknade vissa grönsaker och att hon skulle behöva några fler av vissa. Jag började surfa runt för att få inspiration och fick då se en bild på en virkad paprika. Den ska jag göra, tänkte jag och började klura ut hur den var gjord. Och sen var det igång...
Nu är mitt huvud är fullt av idéer och jag vill virka hela tiden. Jag hade glömt hur roligt det var att virka sådana här små saker. Tur att man har ett stort restgarnslager! Jag visste väl att det skulle komma till nytta någon gång ^^.

Här är det ingen fasta minsann! Ronald, Musen, Draken och Oswald kalasar bland morötter, tårtor och kakor. Ja, nog finns det behov av lite nyttigt tilltugg alltid.

Nu kan jag ju inte sitta och virka hela dagarna. Jag har min utbildning att sköta och jag har också börjat jobba extra som lärarvikarie i kommunen. Dessutom har jag en hel del uppdrag som veniat under våren, vilket gläder mig oerhört. Imorgon tjänstgör jag i två gudstjänster på sydöstra Öland och har fått fundera både framåt och bakåt på söndagens tema "Den kämpande tron" för att få till en predikan.

I morse lade jag ut en bild på grönsakerna på Instagram. Jag fick glada tillrop och uppmuntran (tack för det!). Jag fick också förfrågan om det går att beställa. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag blir alldeles varm i hjärtat av era fina ord. Men just nu kan jag inte ta på mig några beställningar. Virkandet och stickandet är min terapi - en livsnödvändig sådan - och den måste få vara lustfylld. Jag tillverkar helt enkelt det jag tycker är roligt. Det kanske kommer en tid när jag klarar av att luststicka på beställning, men än är jag inte där. Det är så mycket annat som måste funka runt omkring mig och då vågar jag inte ta på mig några beställningar. Inte än. Ni får återkomma helt enkelt. Det händer att jag ger bort saker - ganska ofta faktiskt -  men då har jag själv bestämt att det ska vara så.

Per Harling har skrivit en liten dikt som passar både nu på söndag, men som också beskriver lite grand hur jag tänker kring livet och det jag ber om:

Fånga dagen! Våga livet!
Dansa med vinden som andas ditt liv.
Lek ut längtan! Trotsa hindren!
Du är Guds avbild och kärleksmotiv.

Ha det gott. Kanske se vi i någon kyrka någon stans...

Petronella

torsdag 11 februari 2016

Att inspireras av en dekor

I fredags var jag på Röda Korsets second handbutik Kupan och fyndade. Två dragkedjor, en diktsamling, två urfina gröna vintageknappar och en liten skål från Rörstrand. Skålen eller dekoren har inget namn, men den är tillverkad 1952 enligt stämpeln. Jag tilltalades av den grafiska dekoren och kunde inte motstå den. Allt detta för 20 kronor! Nu har den blivit en skål för suddigum på mitt skrivbord och är alldeles bedårande.
När jag studerat dekoren en stund insåg jag att den skulle vara fin på ett par sockar eller vantar. Sagt och gjort. När aftonen kom var jag igång med ett par sockar som nu kallas "Skål". De fick självklart följa med på tåget till Lund i tisdags.
En klassisk ankelsocka med istickshäl. Bara att räkna ut hur stora mönsterrapporter man behöver göra, välja garn och så sätta igång. Ja, så kan det gå till när jag får en mönsteridé. Från porslin till socka.

I går kväll var det Askonsdag och dottern och jag var på Askonsdagsmässa och fick askkors i pannan. Efter ett par fantastiska dagar i Lund med mina fina stiftsvänner blev det en tydlig och bra markör för att vi nu går in i 40 dagars fasta. Jag fastar inte på det sättet att jag bara intar flytande föda, men jag håller mig borta från Facebook och försöker minska intaget av kaffe och godis. Istället för "Facebook-tid" blir det nu bön- och reflektionstid. Jag har bestämt mig för att särskilt be för världen - vår oroliga omvärld och vårt klimat. För fastan handlar inte bara om att avstå utan om att lägga till. Lägga till tid för den inre resan eller lägga till mer tid för familjen istället för att se på TV-program som egentligen inte är så bra. Spela spel tillsammans eller bara prata. Läsa den där boken som verkar bra och som kanske kan berika ens tankar. Sticka sockor till någon som fryser.
Fastan är också ett renande från ovanor. De kan se olika ut. Godis, kaffe, för lite motion, för mycket hemarbete eller för mycket konsumtion av någonting.
Att fasta handlar också om att lyssna. Både på den inre rösten, men också Guds röst. Den som vi hör när vi sänker röstvolymen. Det handlar också om att vara en sten i skon och tala för dem som inte hörs. Kanske är det under fastan du ska engagera dig i någonting du funderat länge på? Kanske lägga en extra slant på något välgörenhetsprojekt du känner för? Bli världsförälder eller prata en stund med tiggaren utanför affären? Säkert kan du försaka något litet av ditt eget liv till förmån för den som inget har.

Här ger jag er en bön av Per Harling som kan hjälpa till i fastetider:

Livets Gud, led oss in i den fasta där vi låter oss renas till kropp, själ och ande.
Led oss in i den fasta, där vi stannar upp mitt i livsbruset
och påminner oss om livets skuggsidor och insidor.
Led oss in i den fasta, där vi bryter våra självklara konsumtionsmönster
och avstår, för att kunna ta emot, och ge.
Led oss in i den fasta, där vi låter maten räcka till alla.
Led oss in i den fasta, där vi sänker rösten,
så att vi hör din röst och blir lyhörda för din vilja.
Led oss in i den fasta, där vi höjer rösten, så att vi kan tala för dem
vars röst har tystats eller tystnat.
Låt ditt ljus bryta fram för oss som vårens värmande sol
och läk din värld i oss och genom oss.
Amen.

Lycka till med din fasta och glöm inte att söndagen bryter fastan. Då är det fest i kyrkan.

Petronella

måndag 1 februari 2016

Mitt liv är som en kofta

Det händer mycket i mitt liv just nu. Trots att jag den här terminen läser på halvfart på distans så verkar tiden inte finnas till för handarbete i den omfattning jag skulle vilja. Jag känner mig inte stressad, det är inte därför det inte blir några inlägg här på bloggen. Det är bara det att det händer en massa andra spännande saker som det inte skrivs om här. Jag har målat in mig lite i ett hörn genom att profilera bloggen som jag gjort, men mitt liv såg annorlunda ut när jag började blogga.

Jag sitter inte overksam om kvällarna, tro inte det. Som vanligt har jag mitt starka behov av skapande. Skapandet ger mig som alltid ro och vila. Jag håller bland annat på med ett sömnadsprojekt som jag inte riktigt vet vad det ska ta vägen. Nu broderar jag fritt vad som faller mig in och syr in hyllningar på väven till folk och fä. Mer om det i ett annat inlägg.

En sommarkofta till Anna är på gång. Jag hade ju hoppats på en Mini-Malsen (se förra inlägget), men hon ångrade sig och ville ha klassiska ränder i regnbågens färger. Jag utgår från mönstret till Mini-Malsen, men slopar helt enkelt det fina oket och gör ränder istället.
- Du får väl göra en till dig själv, mamma!
Ja, varför inte. Hur som helst så stickar jag i Drops loves you #6 i somriga pasteller. Ett bomullsgarn av återvunnen bomull. Tummen upp på det!
Mitt fram ska det steekas och stickas knappkant. Det blir en ny erfarenhet. I nacken förbättras passformen med förkortade varv. Jag är inte helt nöjd med hur det blir i bomullsgarn, och får det inte riktigt snyggt, men passformen blir ju bra så det får jag väl stå ut med.

Koftan är lite som mitt liv just nu. Det rullar på, är halvvägs, allt blir inte perfekt, men det funkar och jag är glad. Rand på rand läggs på och bildar en enhet. Jag kan numera säga att jag har gjort halva prästutbildningen och har, förutom den här terminen, ett år kvar på universitetet innan slutåret på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Om allt går enligt planerna så blir det prästvigning i juni 2018. Det är en farlig massa saker som ska till innan dess, men målet närmar sig. Målbilden kommer närmre. Men utan min familj och snälla vänner skulle det här "präst-projektet" inte vara möjligt. Jag är så ofantligt tacksam för allt stöd jag får från olika håll och vet inte hur jag ska uttrycka mig för att göra känslan rättvisa. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda all generositet. Ni finns i mina böner!

Tack!

Petronella