måndag 1 februari 2016

Mitt liv är som en kofta

Det händer mycket i mitt liv just nu. Trots att jag den här terminen läser på halvfart på distans så verkar tiden inte finnas till för handarbete i den omfattning jag skulle vilja. Jag känner mig inte stressad, det är inte därför det inte blir några inlägg här på bloggen. Det är bara det att det händer en massa andra spännande saker som det inte skrivs om här. Jag har målat in mig lite i ett hörn genom att profilera bloggen som jag gjort, men mitt liv såg annorlunda ut när jag började blogga.

Jag sitter inte overksam om kvällarna, tro inte det. Som vanligt har jag mitt starka behov av skapande. Skapandet ger mig som alltid ro och vila. Jag håller bland annat på med ett sömnadsprojekt som jag inte riktigt vet vad det ska ta vägen. Nu broderar jag fritt vad som faller mig in och syr in hyllningar på väven till folk och fä. Mer om det i ett annat inlägg.

En sommarkofta till Anna är på gång. Jag hade ju hoppats på en Mini-Malsen (se förra inlägget), men hon ångrade sig och ville ha klassiska ränder i regnbågens färger. Jag utgår från mönstret till Mini-Malsen, men slopar helt enkelt det fina oket och gör ränder istället.
- Du får väl göra en till dig själv, mamma!
Ja, varför inte. Hur som helst så stickar jag i Drops loves you #6 i somriga pasteller. Ett bomullsgarn av återvunnen bomull. Tummen upp på det!
Mitt fram ska det steekas och stickas knappkant. Det blir en ny erfarenhet. I nacken förbättras passformen med förkortade varv. Jag är inte helt nöjd med hur det blir i bomullsgarn, och får det inte riktigt snyggt, men passformen blir ju bra så det får jag väl stå ut med.

Koftan är lite som mitt liv just nu. Det rullar på, är halvvägs, allt blir inte perfekt, men det funkar och jag är glad. Rand på rand läggs på och bildar en enhet. Jag kan numera säga att jag har gjort halva prästutbildningen och har, förutom den här terminen, ett år kvar på universitetet innan slutåret på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Om allt går enligt planerna så blir det prästvigning i juni 2018. Det är en farlig massa saker som ska till innan dess, men målet närmar sig. Målbilden kommer närmre. Men utan min familj och snälla vänner skulle det här "präst-projektet" inte vara möjligt. Jag är så ofantligt tacksam för allt stöd jag får från olika håll och vet inte hur jag ska uttrycka mig för att göra känslan rättvisa. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda all generositet. Ni finns i mina böner!

Tack!

Petronella




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar