söndag 1 maj 2016

Att tacksamt snubbla fram i livet

Ibland känner jag att jag har snubblat fram i livet. Snubblat över hinder eller annat som varit i vägen.
Ibland har jag ramlat och hamnat på marken eller i djupa hålor. Men det har funnits tillfällen i livet då perioder nere på marken har lärt mig nya saker och gett mig nya perspektiv. Tillfällen då jag har vänt blicken uppåt och sett en ljusning. När jag förstått att hinder inte varit hinder utan vägskäl. Då reser jag mig upp igen. Borstar barren ur håret och kläderna och går vidare med nya insikter och kunskaper.
Ibland hittar jag något att hålla mig i. Något som inger trygghet.
Men det visar sig ibland att det varit falsk trygghet och inte varit mycket att hålla i. Snarare att hålla ut och gå vidare.
Även om man inte alltid faller är det gott att ha ett ordentligt stöd i livet.
En stor sten, ett par gummistövlar, en hemsydd klänning av återvunnet tyg, en varm stickad kofta och en familj som älskar en för den man är. Som står ut med att man vill ta kort i skogen vid just den stenen.

Och Gud. Min tillflykt och min starkhet.

Jag har just kommit hem från en långhelg i skogen. Jag har ödmjukt vandrat omkring i mina gummistövlar genom skogen och sett hur den vaknat till liv igen efter vintern. Ystra bofinkar, blåsippor, violer och citronfjärilar i lek. Skygg spillkråka, vårtrött ödla och kärlekskranka talltitor som ropat efter mig i skogen. Späda granskott, vissna kvistar och älgspillning.

Jag är nu full av ny energi och har fått nya perspektiv på saker och ting och funderat över vad som är viktigt i mitt liv just nu. I tacksamhet kom jag hem till två sällskapssjuka katter och kunde njuta av eftermiddagssolen intill husväggen.

Tacksamheten. Vad gör vi med den? Jag tror att det är en livslång träning att handskas med tacksamheten. Oftast vänder vi oss till andra när vi vill skrika, ropa eller gråta av andra skäl. Men tacksamheten?

Jag vänder mig idag till Gud med min tacksamhet och ber att jag ska minnas den här känslan den dag jag snubblar igen och har svårt att se den lilla ljusstrimman av hopp.

Jag hoppas att du hade en fin Valborgshelg och att maj har börjat bra. Har den inte det så kommer en ny dag imorgon. Den vet vi inget om. Men den kan innehålla möjligheter du inte vet något om just nu.

Idag är det Bönsöndagen och jag ber:

Gud,
vår tillflykt och vår starkhet,
tack för bönens gåva och möjlighet.
Hör vår bön,
svara oss i din kärlek,
handla med oss efter din vilja.
Låt vår bön bli en kamp för det goda
och en vila i dig.
I Jesu namn.
Amen.

Petronella



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar