lördag 7 maj 2016

Funderingar mellan tid och tid

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. (...) Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen." Apg 1:9-11.

Han ska alltså komma tillbaka. På samma sätt som han försvann ska han en dag komma tillbaka. Vi vet inte när, bara att han kommer. Markus är fåordig när han beskriver hur uppstigandet gick till. Därför vet vi inte heller hur det kommer se ut när han kommer tillbaka. Det är inte heller vår sak att veta när. "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige anden kommer över er..." Apg 1:7-8.

Vi är alltså fast i en tid mellan tid och tid. Återuppståndelsens tid och tidens slut. Vi är på väg mot något som vi nästan redan har nått fram till men ändå inte.

Hur förhåller man sig till det? Och vad gör vi av tiden mellan tid och tid?

Paulus och de andra lärjungarna tänkte sig att Jesus stod bakom knuten och väntade. Men det hände inget. Under deras livstid dök han inte upp. Inte under deras avkommor heller, eller deras avkommor. Under 200-talet började man förstå att det kunde ta tid och börjar förklara dröjsmålet teologiskt. Skälet till att tiden dröjer är att Gud vill ge fler människor tid att omvända sig. I varje tid ska vi leva som om det var den sista. Ca hundra år senare finner sig den kristna kyrkan tillrätta i världen och det apokalyptiska budskapet som var viktigt för den tidiga Jesusrörelsen, har nu helt eliminerats. Men vår käre Augustinus återupprättar spänningen mellan "redan" och "ännu inte" på 400-talet. Kyrkan är likt en pilgrim på väg mot sin sanna hemvist. Som sådan måste den leva i väntan och bida sin tid, menade han.

Under 1900-talet, i skuggan av gaskamrar och atombomber, gick tankarna vidare. Kan man tro på en Gud som ger människan mål och mening efter allt som hänt mänskligheten? Är vi närmre den yttersta tiden nu? Vad händer med människans mål och mening om tron på ett gudomligt universum, där Jesus sitter på Guds högra sida, går förlorad? Den ryske författaren Dostojevskij frågade sig ungefär så här: "Om Gud är död, är då allting tillåtet?". Stämmer det? Blir människan utkastad i ett nihilistiskt intet när tiden tar slut?

I torsdags, på Kristi Himmelfärdsdag, var jag på en friluftsgudstjänst mitt ute på det öländska Alvaret, på en plats som i folkmun kallas för Prästgropen. Lövsångaren sjöng ikapp med oss och den ljumma luften doftade viol och gullviva. Vi fick lyssna till texterna och predikan om Jesu himlafärd och lärjungarnas förvirring. De frågar när tiden är inne. Är det nu? Då svarar Jesus att det inte är deras sak att veta vilken tid det är men att de ska vara rustade när tiden kommer.

Är jag rustad? Hur lever jag i tiden mellan tiderna? Förvaltar jag min tid väl?

De låga alvarväxterna som mötte mig på min väg till Prästgropen är genom årtusenden väl rustade. De har anpassat sig efter de förutsättningar som råder på den torra och tunna alven. De har djupgående rötter, ludna blad eller korta stjälkar som står emot vårflod och sommartorka.
Getväppling
Backsippa
Adam eller Eva?
Hur står jag emot torka? Var söker sig mina rötter när det stormar eller gungar under fötterna?

När friluftsgudstjänsten var slut gick vi i samlad trupp till en källa kallad Tor rör-källan. Där sinar aldrig vattnet. Ut ur kalkstensgrunden porlar ett klart friskt källvatten. Året runt. En aldrig sinande källa så vitt jag vet.
För mig blev det en tydlig sinnebild för hur vi ska förhålla oss till tiden. Att leva i tiden "redan" men "ännu inte" handlar om att inte gå och vara rädd för apokalypsen, den slutgiltiga tiden, utan att söka sig till källan för det goda livet. Det handlar inte om att en gång bli straffad för orättfärdigheter utan att få komma hem till en famn som säger "Välkommen!" Det handlar inte om kronologisk tid, utan om en kvalitativ omvandling av den levda tiden vi har fått till oss här på jorden. Det handlar om att lyssna in vårt kall och läsa tecknen på Guds närvaro, både i historien men också i nutiden. Den tid som vi är. Men det är inte alltid så lätt...

För mig finns det många tecken på Guds närvaro i naturen. I naturen blir jag närvarande och kan lyssna in tecknen och på vad som är mitt kall. Att vandra på alvarvägar eller skogsstigar är nödvändigt för mig. För mig finns Gud inte bara i kyrkor och kapell byggda av människohand utan också i hans egna rum. Och de är öppna för alla, dygnet runt och källan är ständigt strömmande med livgivande vatten medan vi väntar...

Petronella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar