tisdag 4 april 2017

Våren alltså

Alltså jag orkar snart inte se fler bilder på blåsippor, omskolade tomatplantor och citronfjärilar. Allt tal om den underbara våren och ljuset som väcker oss till liv känns som ett hån.

Suck!

Jag är bara såå trött. Inte nog med att jag håller på att återhämta mig från en långvarig och seg förkylning så attackerar våren mig med stor kraft och ger mig en riktig käftsmäll. Samma visa varje år. Jag skulle inte säga att jag är deprimerad, bara trött och vilsen. Och så ska jag försöka få orken att räcka till att skriva examensarbete på magisternivå. Och gärna orka göra en bra praktik. Och gärna orka vara mamma, hustru och vän också. Nej, alltså våren är inte min grej.

Stirrar på datorskärmen och funderar på vad jag ska skriva. Orden sitter fastklistrade inuti handflatan och tar sig inte riktigt ut till fingertopparna. Martin Luthers gudsbilder (som jag skriver om) svävar i ovissa formuleringar och teorier och metoder blir till svårtillgängliga ballonger fyllda av uppsatsångest.

Egentligen förstår jag inte. Jag älskar sol, värme och blommor. När jag hunnit vänja mig...

Maken vill ta med mig ut i trädgården. Jag vill dra en filt över huvudet och när jag sedan lyfter av den så är det höst igen. Det vore väl bra? Inte?

Är det nu man ska piggna till? Jaha! Men vänta lite, jag skulle vilja att ljuset kom lite mer sakta och i lite mindre styrka så jag hinner vänja mig. Idag har jag tränat på att vänja mig genom att ha fruktstund på altanen. Det var rätt skönt att känna solens strålar mot min kind. Kanske att jag vande mig lite...

Imorgon börjar min tre veckor långa VFU (en typ av praktik) i Nybro pastorat. Det ser jag fram emot. Vem vet. Ljuset kanske är mer uthärdligt på fastlandet?

Petronella




3 kommentarer:

  1. Vännen!!
    Jag lider med dig!
    Jag mår bra av våren, men jag vet hur det är att må dåligt andra tider på året. Och på ett sätt måste det vara svårare att ha en tung vår, eftersom alla förväntas må så bra då och vara så glada. Typ.
    Håll ut! Du klarar dig. Du vänjer dig. Snart är du i fas med solen igen och allt funkar lättare.
    Men även nu funkar du. Du är en bra mamma (det är jag säker på även om jag aldrig träffat dig). Du kommer att få ur dig den där uppsatsen. Och VFU i Nybro - då skulle vi ju kunna träffas. Jag kan strunta i att visa dig tomatplantorna i växthuset och i stället leda dig direkt ner i källaren där vävstolarna står.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina stärkande ord! Jag vet ju att det går över. Men ibland blir allt övermäktigt och man behöver pysa lite.
      Jag älskar att läsa om dina tomatplantor, hoppas du inte tog vid dig. Tomatplantorna fick representera alla hurtiga vårinlägg :) Det vore jätteroligt att träffas. Jag håller mest till i Örsjö och Oskars församlingar, men är i Ansgarsgården då och då. Har ett ganska späckat schema (skolan vill ju att vi ska få vara med om så mycket som möjligt) men skulle uppskatta att ses någon gång. Det känns som om jag har fått en vän i dig trots att vi inte träffats i verkliga livet. Kram tillbaks!

      Radera
  2. Ingen fara - varken jag eller tomatbarnen tog illa upp. Jag fattar ju vad du menar.
    Jag kan understundom bli helt trött över alla barnbarn som ständigt befolkar mitt flöde. Och då missunnar jag ju inte någon enskild vän/väninna att dela med sig av glädjen. Det är bara att det sammantaget blir lite för mycket.
    Det där med vänskap som börjar så här är ovant och fascinerande. (I alla fall för vår generation).
    Jag skickar dig ett pm på facebook så får vi se om vi kan få ihop en date.

    SvaraRadera